Jag satt i stolen och stirrade bara rakt fram, jag hörde hur Per pratade med mig. Jag reste mig och började gå i en cirkel. Tillslut sjönk jag ned på golvet och grät okontrollerat. Jag hörde hur fötterna närmade mig och en hand på min axel. "lilla vän...." Fan va pinsamt. Jag gråter ALDRIG! aldrig gråter jag inför någon när jag är så sårbar.
Vad skall jag göra, vad skall jag säga.... Hur ärlig skall jag vara?
Jag tror att det var lite bra att gråta inför honom. Jag är alltid "klar och redig, god formell och emotionell kontakt". Nu har jag dålig mimik, dålig närvaro... på gränsen. Kanske var det bra ändå?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar