inläggning

Igår var jag hos Per. Vi disskuterade fram och tillbaka. Det slutade i en planerad inläggning på måndag vid 11-12.00. Två veckor på avdelningen. Har pratat med avdelningsföreståndaren Conny och berättade om mina dödstankar och han sa att jag fick komma ihelgen om det behövdes.

Per ringde mamma. Jag vågade inte själv. 14 månader har gått sen jag var där sist. Mamma är orolig för mig eftersom jag sa att jag hade självmordstankar. Nu är hon rädd. Sa att jag inte får göra något. Andra säger att jag inte skall tänka på andra, undrar om det betyder att omgivningen skall släppa taget om mig. låta mig bli fri.......

lust och liv.....

Allt känns så himla verkligt och jobbigt just nu. Alla mår dåligt. Alla. Jag orkar inte vara den där evigt starka, jag behöver någon som är stark kring mig. Någon som lägger sina armar runt min hals och är min stryka. För en gång skull. För en jävla gång skull.

På onsdag skall jag till Stina. Är mest irriterad över henne, tycker att hon uttrycker sig nonchalant och korkat rent ut sagt. På torsdag skall jag till NÄL och till Dr.Per. Charlott skall köra mig, boendestödet. Skall hon vara med under samtalet eller inte? Mamma tycker inte det, hon behöver inte veta mer än vad jag berättar för henne.

Den där "elaka" sjukdomen suger lust och liv ur mig.......

Tårar

-Du var den som fick mig le, Toker<3

"mår du bättre johanna?! Ser hur det lyser ur ögonen på mamma, hur skall jag kunna ta det ifrån henne?
"jo, lite..." Ser hennes uppmanande blick. Jag vill inte göra sönder dina drömmar mamma! Jag vill inte skära i ditt hjärta, där alla dina minnen bor. Som har blivit lättare med åren. Ärren som läkt. Framtiden som ligger i horrisonten och väntar... Hur skall jag kunna ta ifrån dig det mamma?

det är löjligt vad vissa vuxna verkar vara kvar i sandlådestadiet. Gäller både proffisionell personal till vanligt funtade människor. Jag förstår inte!?

sitter med värmekudden om nacken. ramlade när jag var i skogen med hundarna i helgen och har ont.

imorgon blir det prominix med J som vanligt.

Tess

"En ständigt närvarande tomhets känsla fördunklar mitt sinne
i ren självbevarelsedrift raderar ja mitt minne
tusentals glasbitar skär genom märg och ben inom
ett liv som saknar betydelse som aldrig kan börjas om
sekunderna tickar långsamt fram allt har sin tid
men säg mig kommer ja någonsin finna ro och frid
jag skriker i det tysta utan att bli hörd
det eviga mörkret har brett ut sina vingar ja är själsligt död"

-hämtat från Tess

citat

"Om tårar kunde bli en trappa
och minnena en gränd
så skulle vi gå rakt upp i himlen
och hämta dig igen."

hoppet

"Det sägs att hoppet
är det sista som lämnar människan
Men jag kan inte låta bli att undra
om det spelar någon roll om man hoppas
eller hoppar"- Kaosflicka på sockerdricka

var det bra ändå?

Jag satt i stolen och stirrade bara rakt fram, jag hörde hur Per pratade med mig. Jag reste mig och började gå i en cirkel. Tillslut sjönk jag ned på golvet och grät okontrollerat. Jag hörde hur fötterna närmade mig och en hand på min axel. "lilla vän...." Fan va pinsamt. Jag gråter ALDRIG! aldrig gråter jag inför någon när jag är så sårbar.

Vad skall jag göra, vad skall jag säga.... Hur ärlig skall jag vara?

Jag tror att det var lite bra att gråta inför honom. Jag är alltid "klar och redig, god formell och emotionell kontakt". Nu har jag dålig mimik, dålig närvaro... på gränsen. Kanske var det bra ändå?

jag önskar att jag orkade mer.
Men det kanske inte är så konstigt när jag äter fem trianglar
om dagen??????

Läkartid

Jag var hos Per i onsdags.... Frågan är nu om det är ett skov, eller om jag är inne i en "kris" som han så fint kallade det. Han citerade vad Stina hade skrivit och sa att han stod för varenda ord som han hade sagt. Menade på att man skall vara ärlig och blir det bättre så är det ett plus bara. Han sa att jag hade en elak sjukdom. Som förgör.

Vidare sa han att det inte är konstigt att jag funderar. Mina klasskompisar får barn och gifter sig, min bror har pluggat fem år på chalmers. Jag klarar inte av att jobba, jag klarar inte att plugga och jag kanske aldrig får en familj och jag klarar knappt mitt boende. Då kanske det inte är så konstigt att jag funderar och mår dåligt.

Det var vad han menade.

Frågade om det var något mer som han borde veta som läkare, men det spelar ingen roll. För även om jag har SU-tankar, "litar" han på mig... Frågade om jag var nervös över resan, bli dålig och hamna på psyk i spanien, där de kanske bara pratar spanska, kanske lite knagglig engelska och i bästa fall en svensk tolk. Jag sa att mamma inte vill åka med mig om jag har en påse runt huvudet och då skrattade han.

En xanordepot in, cipralex ut.
Nytt möte den 27/1 klockan tre. Charlott(boendestöd) kör mig.

alltid Johanna, du och jag

Det var vi två. Det skulle gå.
Men nu är jag ensam kvar. Du gick,
du lämnade mig kvar här.
I mörkret, släkte ljusen och sa att jag skulle klara mig ändå.
Tårarna rinner för din skull, för min skull.

Jag vill att du ska veta att jag saknar dig.
Du var mer än allt.
Det skulle vara vi två.
Bara vi, alltid

Gott nytt år

Ok. Såhär dålig var jag på nyårsaftonsnatten, gick och la mig 23:00. Herregud, jag vet, jag är såååå jävla trist. Kan inte skylla på medicinerna, man får väl vara vaken ändå. Det är två lägen, antingen sover jag inte alls eller så sover jag för mycket. Finns det inget lagom. Lagom. Det är väl det enda ordet som är unikt.

Lagom i vikt
Lagom med mediciner
Lagom med mat
Lagom....

Jag vet inte om jag har något nyårslöfte. Tyvärr.