Mitt liv?

Jag har en skyddsängel, som vakar över mig. Hur sjuk jag än blir är jag aldrig ensam.
För, gråt inte, för jag kommer bli fri.
Förlåt.

Mina första skor hänger över mina föräldrars säng. Jag tänker, att det kanske är så de
vill ha mig eller komma ihåg som. Liten, som kryper upp i famnen och säger, "jag älskar dig".
Jag tror att mamma och pappa bara vill ha tillbaka sin dotter, hon som var glad, social och lycklig.
Men har jag någonsin varit det? Så länge jag kan minnas har jag haft ångest. Varför såg ni inte???
Kanske hade det sett annorlunda ut idag.

Det är ett ångestkaos som man inte kan förklara, men när jag sitter på sängen på avdelningen,
då vet jag i alla fall att den ryms på en yta av 6 kvadratmeter. Jag undrar vilken värld jag tillhör,
för det skriker, skrattas och gråts. Utifrån. Inifrån. På samma gång.
Helt plötsligt känns allt så självklart.

De trötta, vilar. Jag önskar att jag kunde finna tröst, finna mig i denna stunden.
Om inte ångesten, rösterna & aptitlösheten.
Då hade jag levt. Jag hade kunnat ge livet en chans. Jag hade kunnat leva,
förverkliga mina drömmar.

Mina drömmar.

Varför skall mediciner vara svaret, jag känner mig så jävla maktlös, i andras händer.
Jag hoppas på en kall vinter, så jag kan värma mig själv, inte de iskalla fingrarna och fötter.
När tabletterna är slut och sista ruset går ur. När jag är jag, min egen kudde att slå ur all
frustration på. Vad eller vem är du då?

Vad eller vem är du då?

framtiden?

"När jag såg dig, skrattade jag" För vem kan tro att jag är sjuk, när man bara tittar på mig.
Det gör ont att själen värker, är tre gradens brännskador i en själ som du inte ser,
som bara jag känner.

Jag försöker vara så öppen jag kan med min sjukdom. Men vem kommer någonsin
vilja ha mig i så fall? Trasig, söndermedicinerad. The botten is nådd liksom. Jag
vet inte om jag kommer våga skaffa barn, dels

Jag skulle aldrig klara en graviditet utan min leponex, det tar fyra dagar, FYRA
dagar innan jag blir jättedålig. Hur skall jag då klara 9 månader?

Om jag nu klarar mig utan medicinen, vilken mamma skulle jag bli.
Sönderskurna armar, inlagd på pysket hit och dit. Någon som de
behöver städa upp för, det skall inte vara så. Ett barn skall inte behöva
plocka skärvor av en trasig mor.

NEJ! fan, vad har framtiden för mig?

snö

Det snöar.... härligt med snö på första advent. Igår pysslade jag och mitt boendestöd med adventsljusstakar och satte upp julgardiner som jag har i köket.

Jag har så svårt att bestämma mig, hur skall jag göra? Humlan eller en valp???? Humlan är bra snygg faktiskt, men hon är tio månader och jag vill vara med från början. Vickan fick sina valpar i söndags......

Det dunkar i mig. Ångest hela tiden, gjorde P jäkligt irriterad igår och jag mår skit över det.... men kan inte ringa för då blir det nog värre. får be om ursäkt nästa gång vi pratar...

Maten går skit just nu. Men jag försöker verkligen och kämpar. jag kämpar!!! det är viktigast. men det tar emot.

Sitter hos mamma och pappa. Och snön vräker fortfarande ner.

gråt

Jag, när det bara är en månad kvar till julafton.
och mina älskade, som det skulle ha varit. *gråter*

LSD-tripp

Berättade för Per om "fyrverkerierna" i hjärnan. Alla skarpa ljus, alla sylvassa konturer och höga ljud.
Han skrattade lite och sa sen, "Det låter som en LSD-tripp"

ojoj

Orden om att aldrig kommer bli frisk. "Du kommer nog alltid vara såhär". Vad då såhär??? Vad menar han. "Du kommer nog alltid få äta mediciner för resten av ditt liv".
Du kommer alltid var såhär, det är nog bara att inse. Jag är 28år och min läkare vill pensionera mig. Jag är 28år. Jag kan inte hålla tillbaka tårarna, han lägger handen
över mina iskalla händer och hjärtat dunkar. Dunk, dunk.

Bilturen hem från sjukhuset känns som en oändlighet. Mamma försöker småprata. Allt detta småprat. "Det var väl ett bra möte?" försöker hon, jag vet att han är sådär
brutalt ärlig när det gäller allting. Mamma säger att det kanske är bra ändå att få höra sanningen, även om den är som en smäll i huvudet. Som om jag fick en örfil.
Jag har nog vetat hela tiden, att jag kommer få vara såhär för alltid, men detta var bara sanningen och även om den gör jävigt ont, måste jag acceptera den. Annars
kan jag bara lägga mig ner och dö.

Mörkret sänker sig. någonstans inuti mig ser jag den där lilla flickan, jag tar hennes hand. Hon leder mig mot ljuset. Jag vill bara vända om och springa in i snåren
och aldrig mer se mig om. Flickan finns ändå kvar, det var hon som var den glada, sociala, spralliga. Det är jag som lever i det som ingen annan tycks fatta. Men hon
är ändå där någonstans. Kanske var det ändå hon som ställde till det?

Jag får åka till Kanarieöarna, för det ligger lodrätt, jag får åka ner till sydpolen, men inte till Thailand för det är vågrätt, det beror på tidsskillnaden, jag kan bli jättesjuk sa han.
Men Kanarieöarna ligger lodrätt. Jag ser fram emot det, värmen, bara mamma och jag, men samtidigt är jag så rädd att jag skall bli dålig och hamna på psyke
i Spanien. Huuuuu, vad är det jag utsätter mig för egentligen?

Det går att räkna mina mediciner på två händer nu, på tio fingrar. De säger att de har hittat rätt med behandlingen, KBT min psykologen och Leponex och Litium.
Ta min hand, visa mig rätt riktning, visa mig sanningen, att min värld är en hallucination och att rösterna inte finns. Att jag är så jävla ensam. Ser du mig?

resa

För det första skall jag berätta att jag och min kära mor åker på sooooooolsemester i mars, den 26e. Vi åker till Kanarieöarna, går på en båt där som tar sig runt till olika öar på natten+Marocko och Madeira. Båten ligger still vid en ö under dagen och så förflyttar den sig som sagt på natten. Snacka om JÄTTEkul.

Igår var jag hos min läkare, jag fick ett livstidskontrakt, tills jag själv inte vill gå kvar hos Per. Gud, jag ville bara hoppa upp från stolen och krama honom, men lyckades hålla mig och bara log.
Han sa att jag aldrig kommer bli frisk och att jag kommer få äta mediciner förresten av mitt liv. Vilket känns hårt och kallt, när man är 28år. Men han sa att vi nog får inse att jag är såhär.

När vi kom in stod Per i telefon, han sa; "jag måste bara berätta för Johanna vem jag pratar med! Johanna, det är Conny"(avdchef på 67an).... Hörde hur han sa typ "för barnets bästa". Han berättade att det var en 15årig! som var på min hemavdelning, 67an. Förra året när jag var där, var det en kille där som var 16år. Fy fan säger jag bara. Jag var 21 när jag blev inlagd första gången. Per sa att det kanske inte är helt optimalt att ha en sådan ung person på en slutenpyskatriskavdelning när man är 15år. KANSKE!!!??? Det är helt sjukt. Alla är jättesjuka och det stökigt och skrämmande även i mina ögon att vara där.

men jag måste ändå säga, AVD67, ni räddade mitt liv!!!!! tack.

haha

Först lite skratt!
Roger: "jag tror jag skall ta nässprayen genom örat, det är nog en hjärntumör...."
Maria: "det är ingen fara, bara att amutera, de har bra proteser numer"

*Alla brister ut i skratt*

Idag

det finns en värld som ni inte kan se eller höra.
det är ett fyrverkeri i huvudet.
det rotas om i hjärnan för att hitta felet.
de säger att anledningen heter

schizaffektivsyndrom

det finns något i mig som säger
STOPP
till mat
något som säger
ÄT massor
de säger att anledningen heter

buimia nevosa

de säger att jag måste ta mediciner
de säger att jag måste låta hjärnan läka
de säger att jag måste sova och vila
för jag har inget filter,
det där som tar in intryck

jag har inte det filtret

jag har vänner och anhöriga som säger sig förstå.
men hur skall de kunna göra det?
när jag inte själv förstår,
när jag inte kan tyda och ge mig själv en chans.

jag HATAR mig själv.
jag har skurit mig i armarna
missbrukat mat på olika sätt
tabletterna är nästan en måltid.

jag är inget offer,
jag utger mig inte för det
men ibland måste det ut

och det "ibland" är IDAG!

Dunk dunk. Jag känner hur hjärnan rör sig. Räknar. Ett två tre. Någon måste se, höra. Jag lyfter luren och slår det där telefonnumret som sitter där inklistrat i minnet sen år tillbaka.
Dunk dunk. Jag skriker när jag hör rösten i andra änden, hjälp mig. Snälla Gud, hjälp mig. Ge mig en spruta, ge mig lite lugn och ro.
Jag sitter med mina byxor från MAVA, blir tillsagd att ringa till mobila teamet. När de kommer gråter jag, för allt gör så jävla ont och jag är så misslyckad. Jag har lyckats igen!
Jag har fått en psykos. Hallå, jag kanske skulle ha hållit mig till tabletterna, fyra leponex och fyra litium. nej. fan. Varför må bra? eller är de det som jag försöker räcka mig efter?

Dunk dunk. Ett två. Jag vet att jag blir sittande i väntrummet i flera timmar på pyskakuten. Känn på ordet, PSYKAKUTEN. Ingen pratar med mig. De sitter där inne på sin expedition
och pratar skit, säkert om mig. Tillslut kommer jag in till en AT-läkare som bara noterar att jag inte har tagit min medicin, att jag hör hemma på avdelning 67 och skall fixa en plats Han
ber mig gå ut och så konsultera han med bakjouren. Jag får komma in igen och han talar om att de inte har någon plats på avdelningen och att jag skall sova på avdelningen där alla skär
sig, tar överdoser, som har anorexia. Doktorn looooovar att jag skall få komma upp till 67an dagen efter och när jag blir hotad med LPT går jag med på det och följer med
en sjuksköterska upp och får ett alldeles eget rum.

Jag får ett par byxor och en t-shirt och säger att jag skall byta om. Jag får inte stänga dörren till toaletten, jag får inte stänga dörren till rummet. Jag svävar mellan dröm och vakenhet.
Allting spinner snabbare och snabbare. Jag vaknar tidigt. Tidigt komne också bakjuoren. Jag gråter. Jag snyftar, jag vill inte vara sjuk, jag vill inte vara på sjukhus. Men stanna måste
jag säger han. Jag tror att Gud tänker straffa mig och min familj. Jag ber om att få ringa till mamma mitt i natten, men det får jag inte. Jag blundar och det blixtrar framför ögonen. Tillslut
faller jag i en tidlös dvala eller koma.

Jag ligger i sängen när en sjuksköterska knackar på dörren och säger att jag skall upp till min vanliga avdelning under dagen och ger mig morgonmedicinen som jag inte kan svälja.
Jag ber dem att ringa efter Peter så att han inte hinnergå hem. Jag hör hur någon öppnar dörren och sjunker ned på sängkanten och stryker mig över håret, jag slår upp ögonen och möter de där vänliga
och förstående ögonen. Han säger att jag skall ta mina saker och följa med. Alla är villrådiga, varför har hon blivit så dålig? Det finns ett enkelt svar och jag erkänner, för jag vet att det kommer fram förr eller senare.
Rösterna gråter, när jag gråter. Jag skrattar till och de skrattar också.

All personal blir glada av att se mig. Jag bara gråter så fort någon frågar hur jag mår. Jag känner ångesten, det dunkar och dunkar. Jag vandrar i korridoren, skriker till ibland
för att allt är så skrämmande. Plötsligt märker jag hur personalen går ut i korridoren och ställer sig och tittar på mig. Någon hämtar Peter, för plötsligt kommer han ut och ropar på
mig, jag hör knappt. Han lägger sina händer över mina axlar och tar mig in i medicinrummet och tar fram en tablett xanor 1mg och jag gråter ännu mer och säger att han skall
ge mig en spruta så jag slipper vara vaken, vaken i en hallucination. Han lovar mig att jag skall få det om det inte hjälper. Jag kan andas igen.

Folk går genom väggarna. De är skuggor som förföljer mig. Det är tårar. bara tårar hela tiden. Varför skall jag tvingas leva detta livet när det enda jag vill är att dö.
De säger att de inte kan hjälpa mig att dö, inte göra en lobotomi. Fixa min hjärna, snälla. Omkring mig är det kaos. Allt är så starkt, sen är det svagt och sen är det stökigt
i hjärnan. Rösterna hånar, skrattar och gråter. Jag tror att jag kan dränka mig i duschen, något som inte personalen vet. Så jag smiter in i duschen. Sätter mig ned och låter
vattnet skölja över mig. När jag har suttit där i en timme och jag fortfarande är kvar börjar jag tvivla på mig själv. Och personalen låser upp duschen och hjälper mig in på
rummet.

Dunk dunk. ett två tre.


Detta var ett år sedan, minnen som behövde ut.

nytt

http://www.sspk.se/PDF/Nyautstllningsbestmmelser2011.pdf

De nya reglerna för utställningar i Norden.