Mot det nya året

Mot det nya året. 2016

*Löpträna

*Skriva mer

*Fota mer

*blogga, både hundbloggen och denna bloggen

*Hålla fast vid mat och medicinrutiner

*Låta bli att sabba för mig själv

....

Till er alla, från oss här, GOTT NYTT 2016

trehundrasextiofem dagar

trehundrasextiofem dagar

… sextio minuter

januari. Vaknar efter en sen kväll, sen natt. Fylld av raketer, blixtar på himlen. Stjärnor som lyser. Iskalla fingrar runt ett glas. Champagne. Men vem bryr sej egentligen om det är 2014 eller 2015. Bara sådär över en natt. Jag vaknar med samma känsla. Som jag hade igår.

februari. Dom säger att det börjar vända nu. Att det bara blir ljusare och ljusare, men inuti är det fortfarande kolsvart. händerna är täckta med sot, sot som finns inuti. Det går fortfarande att tända ljusen om kvällen, det är fortfarande sådär mörkt om eftermiddagen, om kvällen. 

mars. Ja, det börjar nog vända nu… vi drar fram klockan en timme.

april. April är lite magiskt. Jag fyller år. Den femtonde april, nittonhundraåttiotvå, det var då jag föddes.

maj. Nu börjar träden bli ljusgröna. Himlen har en annan färg, en annan slags blå. Kan sitta på en köksstol på balkongen, i hörnet, där värmer solen. 

juni. nu är sommaren här! Alla blommor börjar slå ut. Midsommar, midsommarstång och blommor i håret. Äter sill, potatis och jordgubbstårta. Vattnet börjar bli badvänligt, det blir aldrig riktigt mörkt. Är det nu det börjar vända igen?

juli. barfota, solblekt hår.

augusti. Tror att sommaren är över och njuter av alla soltimmar. Känns onödigt att lägga sig när man snart ska gå upp igen.

september. Löven börjar bli gula, faller mot marken, det är fortfarande varmt i luften, inser, det är snart höst. mörkt igen.

oktober. vi ställer tillbaka klockan en timme. Får sova längre och tycker att det är jätteskönt, men kvällen därpå känns kylan och mörkret igen.

november. Stormar och blåser. Regnar och gråter. 

december. Advent. Glögg och pepparkakor med mögelost. Lucia och ljus i håret. Vackra sånger och kyrkan. Planerar och ser fram emot julen, all kärlek och omtanke. familjen och vänner. Men så är julen över och snart är det den sista december, men vem bryr sej egentligen om det är 2015 eller 2016. Bara sådär över en natt. Jag vaknar med samma känsla. Som jag hade igår. Bara ett år senare.

trehundrasextiofem dagar

citat

”Hör du mig skratta, ser du mig le
Tro inte jag mår bättre för det
Ser du mej växa, se rundare ut
Tro inte bara min ångest är slut
För allting finns kvar, min ilska och gråt
Det kan inte kilona göra nåt åt
Jag undrar allt mera, varför jag finns till
När leva är det sista jag vill

Men trots alla lögner kämpar jag på
Jag är inte dum, det måste ju gå
Jag har bra betyg, är intelligent
Har bara efter smärta känt
Fast här finns ej, någon lycka för mig
I så fall skulle det vara, sann kärlek ifrån dig”

- en text som betyder mycket och beskriver så väl vad en ätstörning är.

....

Ja, jag vet hur det är att bollas fram och tillbaka på psyk.

Ja, jag vet hur det är att äta sig mätt på olika mediciner.

Ja, jag vet hur det är att skrika sig hes och skära sig blodig.

Ja, jag vet hur det är att svimma av hunger 

och äta sig sprängfylld och stoppa fingrarna i halsen.

Men nej, det är ingenting jag är stolt över eller vill föra över till någon annan.

Jag berättar denna historien för att ni skall förstå.

...

men.....

Jag säger det så enkelt som jag kan, utan att krångla till det- 

Om du är ute i krig
sluta kriga
Om du gråter
torka dina tårar
Om du skakar av ångest
låt ångesten sluta darra 
Om du skär sönder dina armar
låt dom läka

Om du inte låter dig själv njuta utav solen
glöm regnet

Men…

Om du skrattar
fortsätt skratta
Om du ler
fortsätt le
Om du vill leva
fortsätt leva!!

-Johanna, september 2015

Kär

Jag har blivit kär. I en liten svart och silver dvärgschnuazuertik som heter Femman. Hon är ett år. Vi skulle prova henne lite för att Carina vill att jag ska ha henne till agility. Mamma vill dock ha en hanvalp, vilket jag förstår. Men jag älskar den där hunden, jag hatar tanken på att jag måste lämna henne ifrån mig. Hon förtjänar ett hem där hon får all uppmärksamhet och massor av kärlek.

Jag älskar denna hunden!!!! Hon är underbar, fantastiskt fint mental. Glad och mysig, älskar att gosa. Hon har precis "kramat" mig i en halvtimme. Det här gör ont. Jätteont.

tid.

Inser hur mycket tid jag har tappat. På otroligt många olika sätt och vis. Jag har tappat tonåren, jag blev sjuk, började tappa verkligheten. Ena dagen var det sol, andra gången jag vaknade var det mörkt ute och jag förstod att det var kväll, kanske till och med natt. Men jag fattade inte att jag hade sovit bort tre dagar.

Andra dagar och nätter var jag som en robot. Jag vandrade i timtal. Irrade runt i lägenheten. Ropade efter någon. Jag vet inte vem riktigt. Men det var svårt att vara själv.

Mamma kom hem till lägenheten och jag hade inte tvättat håret på två veckor. Jag låg i soffan och tittade på tv. Hon hjälpte mej in i duschen. Kammade mitt hår och fönade det torrt.

Helt plötsligt hade det gått många år. Jag har minnesluckor. En del är en timme eller för fem minuter sedan. Andra är år, tid på avdelningen. Tiden då jag inte åt- när jag åt. Medicinerna som slog ut sjukdomen, medicinerna som slog ut mig, medicinen som gjorde att jag inte kunde tänka och vara......

Allt handlar så mycket om tid och hur mycket jag har tappat......

Agilitytävling

Igår gick jag upp 05:00, vi åkte mot Vänersborg vid 06:00, tävlade under dagen och på eftermiddagen/kvällen var jag funktionär. Jag var hemma 22:00!!!! Vilken dag, låååång dag. Men jag klarade av det med mycket vatten och alvedon mot den där hemska huvudvärken jag får när jag gör sådant.

Tog en lång sovmorgon idag. Behövdes. Mår rätt oki idag, har varit ute med hundarna. Det är varmt och skönt.

Börjar känna mig otroligt stark i denna kampen.

***

Dagarna går. Jag försvinner lite varje dag. Även om det står överst att jag är stark i kampen, är jag ändå så skör och är  nära att gå sönder. Det är sjukt att jag ska förstöra för mig, för att vara stark är inte bra. Poängen är väl att falla platt och sedan resa sig?

Jag har galet ont i min rygg och nacke. Ibland vill jag bara gråta. Fick förslaget att kombinera ipren+alvedon. Men jag äter ju lithium och får inte äta ipren. Men en gång är kanske ingen gång? Det känns ändå lättare idag, lite mer rörlig. 

***

tjockkänsla

Jag tror att det är en jobbig period nu för många. Medan många njuter av värmen, grillar, badar. Men så är det dom som förknippar allt det där med självhatet mot sin egen kropp.
Jag vände upp och ner på min garderob för att hitta lite sommarbyxor. Bröt ihop på golvet och grät när jag upptäckte att byxorna är alldeles för små! Det var dom inte förra sommaren.

Jag har slutat äta socker, mest för att jag är sockerberoende, inte så mycket för att det är kalorier och så. tycker det syns lite i ansiktet att jag inte är så "fluffig". Men tydligen har jag sett fel. Jag har sett fel!!!! Blir förbannad och ledsen på mig själv. Hatar mig själv lite mer och tänker, om det bara vore höst.

Sommaren borde vara en tid och njuta och ha det gott. Göra utflykter och äta glass. Istället mår jag dåligt av alla tuggor, av varje majskolv, av varje köttbit. Jag är så trött på det här. Såhär har det varit varje sommar sedan slutet av 1900 och  2000-talet.

Jag sitter hemma om kvällarna och så rinner tårarna. Jag vill inte vara tjock!

Jesuskomplex

Det finns något i mitt liv som kallas för "jesuskomplex" av vårdare och läkare. Det är den känslan att jag måste må dåligt för att andra ska få må bra. Någon måste ta den rollen att offra något. Den personen är jag, jag måste må dåligt för att andra ska må bra.

Det är krig i världen. Ibland får jag för mig att jag ska lösa hela världssituationen, att det är mitt fel att det ser ut som det gör. Om jag mår bra en dag eller ett par dagar får jag otroligt dåligt samvete, speciellt om jag typ ser på nyheterna och någonting har hänt.

Så kommer det rationella Johanna fram, tränger bort röster och tvång och vet, helt rationellt att jag inte kan göra någonting åt det. Men det är bara en kort kort stund.

När jag läser detta låter jag som värsta martyren. Jag vill inte att det ska vara så.
Det är viktigt att släppa taget, inte tänka så mycket över det jag inte kan förändra och göra något åt. Släppa ångesten när det går, ta tillvara på dom fina dagarna.

Hon i kassan

Alice sitter i kassan på coop, fem dagar i veckan ungefär fyrtioåtta veckor om året. Nästan varje dag kommer hon, flickan som Alice inte kan slita sin blick ifrån. Det är alltid samma saker i korgen. Dom första veckorna tänkte inte Alice så mycket på henne, men nu, två år sedan hon började, kan hon inte låta bli att undra.

Flickan har linblont hår och blåa ögon och smal. Ofta ser hon ut som om hon har gråtit och väldigt trött, som hon aldrig fick sova. Jackan hon har är svart, under är det ofta en hoodie och ett par jeans.  Ett par converse. Egentligen lägger inte Alice märke till vilka det är som betalar för sina varor, men vissa personer fastnar på näthinnan, vissa personer är så vassa på hornhinnan att det inte går att glömma. 

Flickan är härjad och sliten, fingrarna som pillar upp kortet ur telefonfodralet och hur hon stryker undan luggen ur ansiktet. Såriga mungipor och trötta steg genom affären, fram till kassan.

Korgen hon kommer med varje gång innehåller nästan varje gång samma varor. I början tyckte Alice att det var ”märkliga” varor. En liter mjölk, smör, vaniljglass och kolasås. förpackningar med grädde och alltid samma sorts chips. Precis vid kassan finns lösgodiset. Ofta står hon länge där och tittar. Stryker över lådorna. Det ser ut som om hon äter med ögonen, det ser ut som om hon tänker; ”Inte idag”. Andra dagar plockar hon ihop godis för nästan fyrtio kronor. 

Alla varorna åker på bandet, genom kassan, allting hamnar på kvittot. Hon tackar alltid ja till det och hennes hand smiter ner i godispåsen och tar ett par gelehallon. Hon håller den tätt intill bröstet. Men precis innan hon går ut genom dörren slänger hon påsen i sopptunnan bredvid dörren. Men idag gick hon ut genom dörren, med kassen, med godiset. 

För var dag som går blir det mindre och mindre kvar av henne. Alice funderar varje gång på om hon skulle fråga hur hon mår. Hon tänker, hade det varit hon som hade kommit in på coop alla dagar, handlar samma varor, varje dag. Att köper grädde och chips och sköljer ner det med lättmjölk. Men Alice är som alla andra människor, hon låter det vara. 

Flickan har precis kommit ut ur COOP. Det var samma kassörska idag igen. Hon funderar på om kassörskan la märke till vad hon handlade och att det faktisk andra gången idag? Hon kommer hem, drar ned persinner och plockar upp maten. En liter mjölk, smör, vaniljglass och kolasås. förpackningar med grädde och alltid samma sorts chips. Hon låter hungrig fingrar öppna alla påsar, hör hur magen skriker. Allting slinker ned i magen. Då inser hon det är för mycket, igen. Går in på toaletten och kräks. igen. 

Imorgon går hon till ICA istället.

Ätstörd

Fruktansvärt tungt just nu. När jag var hos läkaren pratade vi om vikt, min historia med ätstörningar och hur svårt det är att gå ner när man har leponex som medicin, jag är så himla rädd att folk tror att jag bara äter massor och går upp i vikt. Står still just nu, men jag behöver ju gå ner en del. Det känns alltid mer på våren och sommaren, när man ska vara lättklädd. Förra sommaren trodde folk att jag var gravid. Det gör mig så jävla ledsen.

Många mediciner blir man hungrig av och äter så man går upp, men just leponex gör att man går upp, jag tror att jag gick upp nästan 25 kilo. och det är hemskt jobbigt även om man inte är ätstörd.

Idag skiner solen ändå, jag sov länge och när jag hade kommit upp, åkte vi till skogen och gick en timme med hundarna. Underbart. Saknar Katarina och våra promenader, nu när hon är i USA. Hon borde komma hem på söndag eller någon.

På söndag åker Oskar till Tyskland med Carina på utställning. Han blir borta en vecka! Det känns så otroligt långt och jag saknar honom redan.

Nu ska jag försöka vara positiv ändå. Solen skiner.

LIvet

Jag önskar mig ett liv där jag vill leva, inte dö. Jag vill ha en tillvaro utan ångest, tvång och röster.

Jag var hos läkaren igår, han sa att det kanske är så att tvångstankarna och tvången gör att jag håller mig från sjukhuset. Det är svårt att vara med i din värld. Allting flyter omkring som näckrosor på vattnet. Ett smutsigt glas och jag är på insidan och tittar ut. Vill till rätt sida, men just nu är det bara jobbigt att försöka vara social. Förlåt till er som hamnar i kläm.

Vissa dagar går det inte. Då är ångesten och tvången så starka. Ätstörningen har tagit fart. helvete. inte igen. det är bara jag som kan välja, jag gör ju aktiva val hela tiden.

Jag är ändå så glad att jag har min läkare, han känner mig utan och innan, men jag är livrädd att göra honom besviken.

funkar

jag funkar ju inte. det gör mig så ledsen.

Förklara för någon som inte vet

Det är rätt tungt just nu. Det finns personer som menar på att jag ska "vidga cirklarna" och jag vet att dom menar väl, men det känns som jag ständigt misslyckas när jag inte klarar av det som dom ber mig om. Det är jäkligt jobbigt att vara bland folk, det är svårt att hålla tråden, det är svårt att hänga med utan att glömma det jag precis tänkte.

Svårt att förklara.

På måndag är det läkarbesök. Pappa kör mig dit, är nervös. jag är ALLTID nervös, trots att jag känner min doktor så väl. Det är svårt att veta vad man ska säga och inte säga.

Sov länge idag och gick upp och åkte till skogen med hundarna, gott med lite luft.

jag ger inte upp

En rejäl knytnäveslag rakt i ansiktet. Mina tankar förstör, min ångest förstör, allt är förstört. Hur orkar man igenom botten gång på gång? Hur orkar man att slå sig totalt samman och sedan resa sig, vara stolt, gå rak i ryggen?

Ja. Man gör ju det. Annars hade jag fått lägga mig i sängen och dö. Men i stället krälar jag i dammet, reser mig och frågar, "hur hittade jag tillbaka?" Det har varit såhär i minst 15år. Klart som fan att det tar på krafterna. Klart man blir trött på livet.

Min kontakt på psyk pratar om att finna sig själv, sitt inre och lita på sina insikter och att vidga cirklarna. Sitter och stirrar och funderar hur det ska gå till och hur vida dom där cirklarna ska vara? Jag känner mig så jävla värdelös, sitter i min lägenhet. Är ensam. Dom människorna är där för att jag betalar för det. låter inte bra. Har mamma och pappa, resten av familjen, hundarna. Jag vet vilka som är mina vänner. Dom som står där oavsett. Men allt är så långt borta.

Kaos. Det är nog ett bra ord för det. Röriga tankar och känslor. Röster och spindlar i taket. Dom säger att det blir bra igen, men, det har inte blivit bättre och det kommer alltid tillbaka om jag för ett par veckor ändå ler.

jag ger inte upp än i alla fall.

TIO(!) år

Bara helt enkelt, så mycket strävan och kamp:

10(!) år  utan självskadebeteende!!!!

Jag är så stolt över mig själv, jag är trygg i att inte behöva ta till rakbladet, jag vet att jag låter mina föräldrar få sova om nätterna och jag känner mig lättad över att jag varje dag faktiskt väljer bort det där. STOLT!!!

vänder det?

Det var längesedan jag skrev. Det har varit upp och väldigt ner. Förra veckan krånglade mitt BS och ju fler dagar som gick(otroligt långa och fyllda med ångest och röster) kände jag bara att jag mådde sämre och sämre. Gjorde mamma orolig. Tillslut fixade chefen till det så jag fick en tid. När jag hade suttit och pratat med BS två timmar, släppte mycket och jag kände mig lättare.
Insåg att det betyder mycket, även om det bara är samtal vissa dagar, städ vissa och tvättar då och då. Det betyder ändå att man kan dela med sej av allt till någon man litar på.

Mamma och pappa är i Linköping denna helgen, bästa Katarina kom och hämtade mig i förmiddags och vi stack till skogen med hundarna, hon kommer imorgon med.

Läskigt när man känner hur allt bara rasar runt omkring sej. Varit med det så många gånger och det är det som skrämmer otroligt mycket, jag vet hur det är att sitta inlåst måndag efter månad. Men nu verkar det som om det vänder och jag hoppas det håller i sig. Jag är inte rädd att be om hjälp längre. Jag saknar vissa personer, men jag vet att jag överlever utan dom .

kaos

Jag känner mig så jävla lurad och naiv. Hur fan kan man lita någon som bara sviker? skrattar folk bakom min rygg? Pratar folk skit? När man tror att man känner en person, när man tror att den personen känner samma sak vad det gäller mig? Ja,  jag känner mig lurad och naiv. Jag känner mig sviken.

Jag har funderat mycket över att jag inte skulle klara mig utan en person eller så, att man tror att den personen skulle finnas där för alltid. Att den personen gör det för att den tycker om mig? Men nu står jag här.  Jag känner mig blottad, otroligt sviken.

Jag messade M i ren panik, klockan var över elva, hon skickade ett så fint svar så jag tillslut somnade.  En del av mig vill ändå tro det goda i människor. Men så ser jag upp från mitt inre och allt är bara kaos. Hela världen är kaos. Människor är kaos. Hur ska man leva i detta?????