arg

Det sista som hände är att han var arg,
jag drömmer hela tiden om honom, och han är jättearg i drömmen.
Känns som om jag går sönder varje gång.
Jag vill inte att du är arg....

En del av mig vill sluta kämpa, medan en annan, vill visa vad jag kan.
Men vad spelar det för roll egentligen......

fuck fuck fuck

När medicinerna strålar bort min hjärna, skall man säga man tror att allt ordnar sig då? 

.... fucking brain

kräkas

De skall rädda världen i Bryssel, medan barnen på Afrikas horn svälter ihjäl. Jag lever i västvärlden med ett I-landsproblem, jag svälter mig själv och gräver i soporna efter mat att kräkas upp.

oj då

opps!!! Nu är dom inte så glada på mig.........

Midsommar

Då var midsommar över. Midsommar är faktiskt en av högtiderna som jag tycker bäst om. Det är så oviktigt på något sätt. Därför är det rätt mysigt att fira det. Ja, jag vet, det är lite dubbelt. Vi var iaf hos moster Eva som vanligt, sill, jordgubbar, nubbe och grill. Sov där och hade en mysig morgon.

Enstöring/fuldag/findag

Jag tror att man kan använda ordet "enstöring" på mig själv. Jag är helst själv, hos mamma och pappa. Det går bra hos några vänner. Blir skiträdd när det börjar ställas krav på mig och att jag ska ut bland folk. När någon bjuder hem mig och jag kan förvänta mig mat som jag inte har en aning om vad det innehåller. Jag vill helst vara ensam, men ändå, önskar jag närhet. Kramar.

Vissa dagar har jag fuldagar, jag känner mig så jävla ful och fet. Då vill jag bara gömma mig för hela världen. Sätter på mig säckiga kläder, speglar mig och väger mig hela tiden.

Vissa dagar är findagar. Findagar innebär att jag kan se mig själv i spegeln och känna, ja, jag är faktiskt rätt söt. i den vinkeln....... men sedan är jag ful igen. vem kommer någonsin älska mig? Vilja leva ett liv med mig? För jag är ful  och fet. Jag är otroligt svår att leva med eftersom jag är såååå paranoid.

Jag har en fantastisk familj. Fantastiska vänner. Fantastiska hundar. men livet är väldigt svårt och en kamp hela tiden. Jag vill inte vara egoistisk. Jag bryr mig om dom som jag älskar. mer än jag tar hand om och älskar mig själv. Jag har fått inse att livet kommer vara såhär, jag kan göra det bästa jag kan med maten och lära mig leva med det schizoaffektiva.

äsch.  jag älskar er ändå. vänner. familj och hundar.

Ett inlägg av Victoria Bengtsson

Härom dagen fick jag ett mail från en tjej som jag har haft kontakt med sedan 2012 där hon skriver om sin ätstörning och vägen tillbaka. Att det går att bli frisk. Jag beundrar henne jättemycket och hon är en riktig kämpe!!! Jag frågade om jag fick lägga ut texten här på min blogg och det var helt ok. Läs den och fundera. 



"Fri-från-anorexi symbolen och ordet "styrka" får för resten av mitt liv påminna mig om vilken kamp jag genomgått.. om hur denna hemska sjukdom låtit min familj lida. De tre värsta åren i mitt liv, kändes som tio år..

ur allt ont kommer något gott, det har jag intalat mig själv när jag mått som värst, när jag varit desperat och inte sett någon utväg. Min mamma har berättat nu i efterhand hur hon varenda morgon innan hon skulle åka till jobbet, tittade in i mitt rum bara för att höra så att jag andades... förlåt för att jag lät dig genomlida detta mamma.. du har varit mitt största stöd och du har aldrig gett upp tron om jag skulle ta mig ur det här. "Du är en utav dem som kommer att överleva denna sjukdomen, det känner jag i mitt hjärta..", sa du så många gånger till mig.
Mitt hjärta höll på att ge upp, under våren och sommaren 2013 började det hugga i hjärtat vid varenda kräkning, så fort jag inte ätit på en dag, så högg det. Vid denna tidpunkten hade jag ingen överlevnadsdrift kvar, självhatet var enormt, men när det började kännas i mitt hjärta, då blev jag rädd. Jag fick gå till vårdcentralen en gång i veckan för att ta EKG-test. Den 2 juli 2013 fick jag reda på att jag var gravid.. det var min räddning. Min lilla kille gjorde mig frisk och fri, för nu var han så mycket viktigare än att agera efter rösterna i mitt huvud som hela tiden sa åt mig att inte äta, att kräkas om jag åt något, att jag var värdelös. Visst får jag fortfarande ångest efter mat ibland, det har ju bara gått ett år. Jag får säkert leva med detta för resten av mitt liv, jag får leva med att kämpa för att inte agera efter rösterna som kommer att finnas kvar.
Men jag har valt livet.. och jag visste inte att man kunde må såhär bra igen, man glömmer bort det. Jag hade glömt bort hur det kändes att må bra.
Den här sjukdomen är den vanligaste förekommande psykiska sjukdomen hos tonårsflickor och kvinnor. Den har en otroligt stor dödlighet, 20 % av de som utvecklar Anorexia Nervosa och Bulimia Nervosa dör varenda år på grund utav detta. Tänk er, så många fina killar och tjejer som varenda år dör på grund utav en röst, en meningslös röst som inte finns där för att hjälpa dig att gå ner några kilon, en röst som inte är till för att göra dig gladare.. tänk er maktlösheten hos föräldrarna och familjerna när dem får se, sina redan fina och perfekta barn, döda sig själva.Vi måste hjälpas åt för att stoppa denna utvecklingen, att fler och fler luras utav dessa sjuka ideal. Skolorna måste utbilda lärare och kuratorer mer noggrant om psykisk ohälsa, för det är oftast någon gång under skoltiden som sjukdomen utvecklas. Man måste vara uppmärksam, kunna känna igen tecken. Mer föreläsningar från personer som tagit sig igenom psykisk ohälsa. Som Johanna Kristina Linnéa Linder föreläsning som hon höll i våren 2012, det behövs fler sådana.
Den här sjukdomen var inte till för att göra mig "lite nöjdare över min kropp", den var inte till för att skapa en perfekt tjej. Den hade bara ett mål för mig: att döda mig.Men jag är så stolt, över att kunna kalla mig själv en överlevare." -Victoria Bengtsson juni 2014

depp.

Fan. jag är faktiskt väldigt ledsen nu. Trodde att vi förstod varann, och när jag skrev hur jag mår just nu, fick jag bara höra hur fel jag hade, hur fel jag tänkte. Antar att vi hanterar ångest olika och hur våldsam ångesten faktiskt.

Depp.

förstör och förgör

 

Jag förstör och förgör allt. Jag antar att vi har olika sorters ångest och olika sätter att hantera den:(

 

 

 

 

 

kom ändå ner lite tankar och känslor

Det är en ny dag och varje bulimikers räddning.

 

Ny dag. Jag lovade mig själv igår kväll att jag inte skulle äta sötsaker idag. Denna veckan. Aldrig.

 

Det börjar med frukost- te och lite yougurt.

Bra.

 

Jag bestämmer mig för att inte äta något förrän det är middag.

Det går ett par timmar.

Sen är det kört.

 

Jag har för nära till Konditoriet. Det tar inte ens en minut att gå dit.

Köper bullar, köper kokosbollar.

Jag slänger påsen med innehållet i sopptunnan.

Duktigt.

 

Klockan blir tolv. Börjar planera för middagen denna eftermiddag/kväll.

Oxpytt.

Läser på innehållet och inser att det nog kan funka.

Pucko.

 

Det tar inte många minuter att gå till Hemköp. River ner saker i korgen, men ångrar mig så fort jag går ut ur affären.

Är det öppet köp på mat?

Idiot.

 

Kvällen kommer och jag stecker oxpytten med massa peppar. Det smakar inte mycket. Jag tycker ändå att jag är ”duktig” för att jag äter ”vanlig” mat. Men efteråt kommer ångesten.

Ligger över toaletten.

Igen.

 

Inser efteråt, hade jag bara ätit den där förbannade oxpytten hade jag varit lyckad. Då hade det funkat.

Se där, se jag misslyckades igen.

 

Efttersom misslyckadet ändå är ett faktum, kan jag lika gärna äta. Slänga imig, hetsa.

Bara jag får upp allt igen.

 

Tårar. Ångest. Raseri. Panik. Äckel.

 

Jag borstar tänderna för att få bort smaken. Kryper ihop i sängen. Det är tårar och ångest.

Men….

…Lovar mig själv, imorgon

Imorgon är en ny dag och varje bulimikers räddning

 

synd

Jag önskar att jag kunde skriva som jag gjorde förr. Det är tomt på ord. Samtidigt har jag sååå mycket som vill komma ut.

Tisdag blir det besök i Trollhättan hos Dr.Per. Mamma ska med. känns skönt. Undrar vad som kommer tas upp. Ska be om starkare zyprexados att ta vid behov. Hellre zyprexa än xanor, även om jag tar xanor när det är jävligt illa.

Har ont i kroppen, antar att det är för att jag spänner mig och har ångest. Men men Så är det ibland, det har varit så förr. Har fyllt år också, i tisdags. Mysig dag.

Just nu tänker jag mycket på framtiden. Hur det ska gå, ska jag vara ensam hela mitt liv? Ibland blir jag så arg på mig själv att jag inte kan var mer social. det enda sociala jag har  är mamma och pappa. Pratar med kompisar i telefon och träffar J då och då. önskar att jag hade en kompis som Johanna en gång var. Jag är så jävla förbannad för att hon lämnade mig, att hon bara försvann. Känner matt jag vill ha en förklaring. Men nej då.

Minnas

Jag minns sommarsol och sandstränder, sönderrivna kläder och blåmärken. Trasigt självförtroende och ärrade armar. Jag minns mammas kramar och ord, ”du är viktig och bra”. Jag minns hårda slag och tårar längs kinderna, ”du är ingen och värdelös”. Jag minns hur självförtroendet slogs ut ur mig. Jag minns hur allt jag hade trott på försvann.

Jag minns nybakade bullar och mjölk. Minns spyor och och otvättat hår. Jag minns när jag faktiskt älskade mat, medan jag nekade allt som jag visst att jag faktiskt inte borde. Tomma kalorier och fingrar  i halsen, för att jag var misslyckad och rädd, äcklig och full av ångest.

Jag minns hur tabetterna låg i handen, jag minns hur jag balanserade på räcket, balanserade mellan liv och död. Lekte en katt och råtta lek, som kunde döda mig. Jag minns hur jag inte brydde mig, hur jag under korta stunder ändå hade styrkan och viljan, men jag minns att livet var något som bara gjorde ont och jag egentligen bara ville slippa.

Jag  minns hur jag var ordinerad 30tal tabletter. Jag minns hur kräkreflexen kom direkt när jag öppnade munnen och försökte svälja. Jag minns valet att ta medicinen varje morgon, middag och kväll och hur jag faktiskt valde bort det. Jag minns att ingen förstod och jag ville bara förklara.

Framförallt minns jag dom mörka nätterna och alla tårar. När ingen såg och ingen längre orkade bry sig. Jag minns hur jag grät mej till sömns. Jag minns hur varje sekund var hundra knivar rakt i hjärtat. Jag minns hur varje morgon kändes som ett hån. Ett hån mot mig när jag egentligen inte ville mer. När jag inte orkade kämpa mer. Minns hur jag slöt ögonen och fick panik för att jag trodde att jag skulle dö. Minns hur jag öppnade ögonen dagen efter och var besviken över att jag fortfarande levde.

Jag minns hur mamma och pappa grät om kvällarna när dom trodde att jag inte hörde. När jag låg sömnlös och högg mig själv i bröstet med ångest. Jag minns hur jag drog täcket över huvudet och jag minns att jag bara ville bli som jag var en gång.

Jag minns hur jag föll. Jag minns hur rösterna tog över min kropp, mina tankar. Jag minns hur rädd jag var, för att allt var så skrämmande. Jag minns hur min frihet togs ifrån mig och jag minns hur dörren låstes.

Jag minns hur jag var i någon slags dröm. Jag minns hur solen faktiskt  gick upp vissa mornar. Hur molnen lät bli att skymma mina ögon. Jag minns hur saker försvann. Jag minns hur allt som hade varit min verklighet plötsligt tvättades bort. Jag minns hur jag valde livet, trots att det gör så jävla ont.

Leponex/Clozapine

Jag har testat många olika psykofarmaka..... zeldox, zyprexa, risperdal, haldol, abilify, hibernal osv osv.... kommer inte ihåg allt. Massor av antidepp och stämningsreglerande. Jag har haft mycket mediciner samtidigt, jag tror att jag åt närmare 25 tabletter om dagen. Egentligen hade ingen koll på vad som fungerade och vad som hjälpte mig eller bara gav biverkningar.

Helt plötsligt kom någon på att allt skulle sättas ut och in med Leponex/Clozapine och Lithium. Jag måste säga att Leponex/Clozapine är den medicin som har hjälpt mig allra mest men även gett otäcka biverkningar som tex. runt +25kilos uppgång.

Ursch, kroppen har tagit stryk under alla år med tung medicinering..... jag har slutat med tabletter rakt av utan att ha tänkt på hur farligt det är. vad som kan hända. jag har haft svårt att förstå att regelbunden medicinering  och struktur är = att jag mår bra. inte att jag mår bra och därför inte behöva medicinering. det har tagit många år.

Bulimisk räddning

Det är måndag och varje bulimikers räddning.

helgen har varit full av godis, kakor, sås, glass och mat. Jag önskar att jag kunde ha ett normalt sätt att se på mat, hantera det. Antingen för lite, för mycket. Jag önskar att jag kunde älska min kropp, jag önskar att jag kunde stoppa något i munnen utan ångest. Imorgon blir allting annorlunda. Imorgon börjar det nya livet. Men det blir aldrig så. Det vet jag också, om jag tänker efter.... Imorgon ska allt bli som vanligt igen, men vad är vanligt? hur var det innan detta.....

Börjar dagen med att äta en stadig frukost, hoppar sen över mellanmål och lunch. Säger till mamma att jag har lagat mat som luktar såååå gott och säger att jag har ätit. Sen, när klockan är ungefär 19:30 bryter helvetet löst och ingen ser mig, för persiennerna är neddragna, lamporna är släckta och jag är äcklig och vräker i mig.

Nästa måndag, då, kanske....