Paniken i bröstet

Jag ler, jag anstränger mig som fan för att le! Jag var i Skåne och det var hela tiden det där jävla spelet, ville visa att jag mådde bättre och dom köpte det! Hejja.Samtidigt, fan, att de inte ser. Det var ungefär som på Korallen. Jag blev dittvingad och de såg med en gång att jag var sjuk, att jag hade en ÄS. Tänkte; shit, hur skall jag nu kunna svälta och hetsa utan att någon märker!? Samtidigt tänkte jag; TACK, för att ni ser.

Vissa dagar orkar jag inte förklara eller klaga. Det är så många som säger att dom mår dåligt och jag har alltid haft en konstig tanke som inte har någon som helst substans. "Jag måste må dåligt, för att alla andra skall må bra". Jag vet inte om det är något slags Jesuskomplex eller någonting.

Det gör ont. Det känns som fan, när ens läkare säger att man kommer vara sjuk och skall äta mediciner för evigt. Det känns när jag kanske aldrig träffar någon. Jag vill träffa någon. jag vill somna med någons armar runt min kropp, jag vill vakna utav att någon stryker en hårslinga ur ansiktet, jag vill ha någon att älska och hata. Och någon som finns där ovillkorligt. (och då menar jag inte mina små pojkar)

Paniken i bröstet hugger. Jag har tagit massor av xanor idag. men det var idag, imorgon är det en ny dag. nya tag, nya möjligheter!!!!!!!

Läkarbesök

Igår åkte jag till Trollhättan för att träffa Dr. Per. Jag hann precis byta buss i vänerborg och kom i tid. Dock var han tjugo minuter försenad, men å andra sidan känner jag att om det var jag som behövde den extra tiden, skulle jag vilja att han gav mig det. Han hade tänkt att sitta en stund in på lunchen, men jag hade ju en buss att passa så det blev bara 40 minuter.

Jag berättade lite om mitt lilla bakslag och vi bestämde att jag ska äta 350mg Clozapine nu istället. Dessutom skall jag äta Dulcolax till och från när jag behöver det, för järnet gör mig förstoppad. Mamma var inte så glad över det, med tanke på ÄS, men jag behöver det ibland... dock får det ju inte bli något missbruk igen.

Idag kom det ett brev från FK. Det stod att handläggaren skall ringa mig den 15/1-13, men jag ringde upp henne och sa att att det läkarintyget kan kompletteras och att det bara är att ta kontakt med Per i så fall.

Mina tankar går till Lea idag som blir opererad. Jag önskar att jag var där och kunde hålla hennes hand. Men hon är för långt borta. Tyvärr.

I helgen var i vi i Skåne och hälsade på Katta och Lars. Jag red till och med på  Harry(fux, 1,74 hög) och även mamma gjorde det. shoppade loss och åt på restaurang. Dock har jag fruktansvärt ont i magen efter denna helgen, men jag åt saker som jag aldrig äta annars, så det är nog det.

Idag städade jag min klädkammare, rensade bland journaler och gamla dagböcker och en hel jävla massa skit. Hittade en sak som jag har letat efter i flera år. Min mormors vigselring som min mamma lät göra om till ett hjärta som hon gav till mig, så det har verkligen gjort ont att jag hade tappat bort det. Men nu är det hittat igen och både jag och mamma är glada.

destruktiv

MVG var det enda som gällde. Hade jag ett fel på svenska provet, grät jag i en vecka. Trots att jag var bäst i klassen och att det där sista poänget inte egentligen existerade, utan att man skulle ha 28/29, för det där sista poängen var mitt namn...

Viktnedgång var det enda som gällde. Hade jag gått upp ett gram grät jag i flera dagar, hade jag gått ner ett kilo, var det inte tillräckligt. Egentligen var det oväsentligt, ett kilo till eller ifrån, men för mig var det, det enda som räknades.

Jag kunde inte hålla uppmärksamheten på mattelektionen, men jag räknade kalorier hela dagarna, nätterna. Jag visste vad allting innehöll, men jag kunde inte komma igår multiplikationstabellen. Egentligen, var jag skärpt, egentligen var jag smart, men aldrig aldrig tillräckligt.

Det spelade ingen roll vad jag gjorde, för det var aldrig tillräckligt. Jag visste att jag aldrig skulle kunna maxa min måttstock. Även om jag mätte midjemåttet varje dag, stod på vågen och jämförde siffror. Det spelade ingen roll om jag var perfekt eller ens i närheten, för det var aldrig [kjag.

Ärren blev bara till ärr, alla sa till mig att jag skulle ångra mig någon dag, när jag fick barn och vad jag skulle säga till dem. Men ärren är bara ärr, ärren som visar att jag har kämpat och de är ärr, för att jag har gjort ett val, att jag har valt att sluta!

Hemligheterna var inlåsta och nyckeln var borttappad. Jag satt i fängelset som var byggt inuti min egen kropp, jag kunde aldrig komma därifrån, jag var förevigt fast i min kropp och jag hatade den. Därför blev jag destruktiv, därför försökte jag förinta mig själv gång på gång.

Livet levdes på repris. Livet plågades av mina egna händer. Det var jag som höll ett stadigt grepp kring halsen och det blev svårt att andas, jag ville bara bli fri

döden

Varje dag jag andas, varje gång jag vaknar, tar jag ytterligare ett steg närmare döden. Och det är inte för att jag är sucidal, att jag har gått på järnvägsspåret, att jag har tagit tabletter, att jag nästan spytt upp mig själv. Det är för att livet är så. Man borde leva på repris, njuta av helvetet, andas in dammet i lungorna och förinta sig själv.

Jag vill inte förinta mig själv egentligen, men det är svårt att spendera alla dygnets timmar med sig själv, samma dag ut och dag in. Det är jobbigt att se samma spegelbild och hata det man möter. Livet borde sluta här någonstans, eller kanske börja.....

förbjudet

"Jag åt aldrig när någon såg, jag skämdes och trodde att andra såg mig som en stor bluff och förlorare." -Det förbjudna, Johanna Linder 2012

Nalle Puh

”Poesi och Visor är inte saker man hittar, utan det är saker som hittar en, och det enda man kan göra är att gå där de kan få tag på en”. – Nalle Puh

NY mail

Eftersom hotmail.com kommer upphöra, har jag bytt mailadress:

trasslar@live.se

Plupp

Minnen. Plupp!