korkad

"köp mindre kastruller" -AT-läkare på akuten.
Hur jävla korkad får man bli......

nu är jag FAN, Hungrig och Rädd

Dunkar huvudet mot väggen. för nu har jag gjort det igen. hetsätit. jag borde fan inte få ha pengar eller kontokort! men i så fall hade jag väl gått till soptunnan på utsidan och rotat. äckliga jag. varför gör jag såhär mot mig själv? varje gång jag gör det, tänker jag, "aldrig mer, detta var sista gången. nu ska jag bli smal och fin".

fan ta mig. jag har ingen som helst karaktär!!!! fattar inte hur folk kan vara i närheten av mig när jag är så äcklig och äter UR SOPORNA!!!!! det skall vara mörkt och tomt i lägenheten, till och med hundarna stör, stör när jag skall äta. stör när jag ska spy. rädd att någon skall ringa mig. rädd att någon skall knacka på dörren.

ÄCKLIGA JAG!

BOKEN- Hungrig och rädd

Hungrig och Rädd

Igår satte jag ihop boken på riktigt, skrev ett brev till Lars och Kickie och mamma lämnade den till dem imorse. Skall bli spännande och höra vad de tycker, jag hoppas och lever på hoppet, att något förlag kommer bli intresserade. Hoppas så. Det har varit en lång process att få ihop allting och även om jag får tag i förlag, är det en lång process innan den blir tryckt. Sedan kommer säkert saker och ting ändras i mitt manus, grammatiks och ordningen.

Hur som helst, nu har jag gjort mitt bästa. Jag har samlat det jag har skrivit, varit tuff mot mig själv och fick ihop cirka 160 A4 sidor. Nu kan jag bara vänta.

Har gått otroligt mycket idag. Först en kortis vid 08:20, tur ner till mamma och pappa vid 11.00, Ut en sväng med Inger och hennes hundar+mina såklart vid 13:00.

Det var denna dagen än så länge. Jag skall äta och sedan åka hem för att slöa lite framför tvn.

Krångel med maten.... Hetsar som fan. Fuck you livet.....

Var hos Jonas i Linköping i helgen, träffade Lea(ovan) och det var magiskt. Fina vännen, vackraste ängeln.... Jag älskar dig

Vackra dagar som etsar sig fast i minnet.

Tankar kring Ätstörningar.....

Att Ätstörningar skulle vara ett sätt att få uppmärksamhet! Jag ville inte vara mer osynlig när jag var som sjukast, jag ville försvinna i varje måltid, i varje tugga. Jag ville inte att folk skulle se hur jag gick ner i vikt, jag dolde mig själv i stora tröjor och byxor. Jag vill inte att någon skulle märka vad jag egentligen höll på med. Jag ville försvinna. Jag ville bara bort.

Fördomar mot oss med Ätstörningar, oavsett vilken typ det än är, är en ständig strävan mot mat. För att slippar, för att få kicken. Känna sig tom. Känna magsäcken fyllas när jag gräver i soporna, skammen och självhatet, för detta var "sista gången, aldrig mer..." och så spydde jag.

Även om jag äter, är normalviktig, finns känslor och tankar kvar och det är något jag slåss mot varje dag. Mat som egentligen är någonting som jag älskar och vill njuta av, men känslan av kroppen, gör det omöjligt!

MVGet som var mitt namn

 

Bara för ett MVG... Var det värt allting?

 

MVG var det enda som gällde. Hade jag ett fel på svenska provet, grät jag i en vecka. Trots att jag var bäst i klassen och att det där sista poänget inte egentligen existerade, utan att man skulle ha 28/29, för det där sista poängen var mitt namn...

Och matten som jag var så värdelös på, när min bror hade MVG i alla mattekurser/fysikklasser och kemiformler. Han läste på Chalmers och fick ett jättebra jobb och jag låg och bankade huvudet i väggen på en jävla psykavdelning, för jag ville bli bra, ville bli bäst och kraschade totalt ner i asfaleten med ångest och röster. Och slutligen fick diagnosen "Schizoaffektivt syndrom".

Vara sjuk förevigt. Vara dömd och stämplad. Ha en journal som får datasystemet att braka ihop. Och piller efter piller, terapisamtal och injektioner. LPT och HSL och till sist, låsa in sig i lägenheten och hata sig själv och ingen ser. Ingen. för jag är ensam. så ensam. Bara pågrund av det där MVG-betyget, bara pågrund av att jag ville bli perfekt.

normal?

Mår mycket mycket bättre nu igen. Jag äter fortfarande zyprexa+xanor v.b, men jag är hemma!!! jag är inte inlagd! jag fixade det!!! STOLT över mig själv.

Det svåra när jag får sådana skov, är att det blir en ständig kamp med medicinerna. Jag vill ta dem, men jag får liksom inte. Andra grejen är maten, jag blir inte hungrig, jag glömmer äta och då har jag "matat" Ästörningen..... svårt att komma tillbaka till rutinerna. Men det viktigaste dessa veckorna har varit sömn+medicin.... mamma har rastat hundarna på morgonen så jag har kunnat sova lite längre och jag har varit hos dom så jag inte är ensam. Ångesten och rösterna blir så jävla jobbiga.

Önskar att jag kunde ha ett normalt liv!!!! Jag vill må som jag brukade må, men då säger doktorn att jag inte har mått så på många många år, så de få dagarna som är bra, får jag göra så mycket med som jag kan och de dagarna som är tuffa och jobbiga, ligger jag i sängen/soffan och försöker överleva.

Men nu är jag inte död längre, jag vaknade efter nästan en och en halv vecka igen!!! och nu lever jag......

piller

LYCKA i ett piller

Sovit i natt. vaknade för någon timme sedan....... har tagit ut hundarna(som mamma rastade imorse) på en långpromenad i solen..... jag är så tacksam för att de finns; både mamma och pappa och hundarna!!!!!

Bättre

Jag har tack vare mina föräldrar(VÄRLDENS BÄSTA) kunnat stanna hemma och inte bli inlagd denna gången. 26/11 har jag tid hos Dr.Per och vi skall hålla kontakten via mail tills dess. Fick lov att ta 4x2.5mg Zyprexa vid behov och har även kvar Xanor, 3mg. Jag är rätt trött och omtöcknad, men jag klarar mig igenom dagarna just nu.

Underbart väder här idag, solen skiner och det är en underbar höstdag helt enkelt. Så. promenad.

HELVETE!!!!!

FAN I HELVETE TROR DU ATT JAG ÄR DUM I HUVUDET ELLER JAG FATTAR VAD DU HÅLLER PÅ MED OCH DET KOMMER INTE ATT LYCKAS JAG VET VAD DU HAR FÖR BAKTANKE JAG VET VAD DU PLANERAR BAKOM MIN RYGG JAG ÄR RÄDD SÅ JÄVLA RÄDD JAG DRÖMMER GÅNG PÅ GÅNG ATT DU LÅSER IN MIG ATT JAG BLIR SÅDÄR DÅLIG IGEN MEN DET KOMMER INTE ATT HÄNDA

Promenader med sammanflätande händer i lätt fallande snö. Jag var lycklig.
Det var liv. Det var kärlek. Något jag inte hade upplevt på flera år.
Men det skulle bli värre…

Med regnet smattrande mot rutan låg vi med armarna runt varandra.
Jag kände paniken komma allt närmare. Var det verkligen såhär det skulle kännas?
En obehaglig känsla i magen, en klump i bröstet och gråt i halsen.

Jag ville så gärna rädda världen.
Jag ville så gärna hitta botemedel till cancer och AIDS.
Men jag kunde ingenting. Jag var alldeles handlingsförlamad.
Jag låg apatisk i min säng och stirrade i taket.
När jag inte åkte till öppenpsyk och träffade min kurator eller läkare.
Då satt jag mest och mumlade och var arg.

Jag var väl för helvete inte sjuk!
varför skulle jag ha mediciner?
Varför skulle jag äta?
Varför skulle jag sluta spy?
VARFÖR SKULLE JAG NÖDVÄNDIGTVIS PRATA???

Med djup sorg såg jag tillbaka på sammetslena kyssar och varma kramar.
Hans armar runt mig och mina armar smekandes längs hans hals.
Du vet, sådär som kärlek är…
Men han stod inte ut. Sjukdomen vann tillslut över oss och jag blev ensam.
Klumpen, gråten tog överhanden och så blev min kärlek och lycka sönderslagen.

Jag grät i veckor.
Jag surade i månader.
Jag försökte vara den där starka.
”Duktig flicka”

Så lång tid jag höll ut, med röster, syner och luktförnimmelser.
Jag trodde att jag skulle dö.
Mitt hjärta hoppade över slag och det värkte i bröstet.
Fysisk smärta.
Nu började det visa sig vad jag hade gjort under tio års tid.

Jag tror att om inte Anders och jag hade brutit upp.
Eller om Guja inte hade dött, hade jag mått bra idag.
Men det finns så många om och men.
Kanske och tänk om.

Jag ser tillbaka på sjukdomsåren och inser hur mycket jag har missat.
Vänner jag har förlorat(kanske var de inga riktiga vänner)
Vänner jag har funnit på vägen…
Hur illa jag har gjort min familj, men som fortfarande är på ”min sida”.

VÄRLDENS BÄSTA!!!!!

Jag har VÄRLDENS BÄSTA läkare. Han ringde för en stund sedan. Han skrev ut mer zyprexa och så kom vi överens om att jag skall maila honom i nästa vecka. Vilken tur jag har haft egentligen. Samma läkare i stort sätt(någon månad hit eller dit med någon mer) sedan jag blev sjuk(2000)

Nu är jag trött. Jag behöver sova. Men först skall jag ringa mitt boendestöd.

björnen baloo

"Försök inte få det du inte får
Försök inte nå det du inte når
Har du förstått att det här är riktigt
att vad som helst är mindre viktigt
Kan du utan besvär
Bli nöjd och glad med livet som vi lever här"

kan inte andas

jag kan inte andas längre.

snart dags tror jag..........

zyprexa vid behov ett tag. Det skall ta tag i mitt huvud.
och allting annat. Min kära doktor är i Stockholm men
skulle sätta in zyprexan så jag kan hämta den idag. TACK.

skrev ett mail till honom och berättade hur det var...........
det är snart dag tror jag....... men jag håller mig fast så länge det går.

ta bort mig

gråter över mina misslyckande.

jag vill inte bli såhär igen. ta bort mig.

höst

Tog mod till mig och berättade för mamma om "anfallet"........ det är så jävla läskigt, ingen koll alls. Skall till psyk idag på samtal, men jag vill egentligen inte, skulle gärna stanna hemma men pappa kör mig och låter nog inte mig slippa undan.

Det finns mycket att berätta, men jag har fått reda på att mammas arbetskamrater läser bloggen och då finns det kanske en möjlighet att de berättar för mamma vad jag skriver och vad händer då? Jag drömmer mardrömmar hela tiden där jag går mot en öppen dörr och precis när jag skall gå genom den, stängs den. Det är svårt när jag vaknar på morgonen att veta om det är en mardröm eller om jag är inlåst på avdelningen!

Det är trist höstväder. Regnar och blåser. Jag älskar hösten annars, men då skall det vara kall hög luft.

Bild på mig från 2004. Ögonen ser döda ut. jag ser död ut och jag kände mig död.