Tårar

Idag har jag gråtit. Jag kan inte minnas när jag gjorde det sist. Jag känner mig så ensam. Allvarligt talat vet jag inte var mina vänner är när jag mår dåligt? Jag tycker att jag ställer upp när mina sk. "vänner" har mått och mår dåligt, men när jag säger ifrån och inte orkar, är jag helt plötsligt ensam. Ja, jag har mamma och pappa och hundarna, och jag har kompisar. Men de där vännerna, var fan är de?

Jag ringer och jag träffar någon på gatan och vi hälsar och vi bestämmer att vi skall ta en fika och jag blir glad, det liksom bubblar i mig, men när det sedan skall bestämmas något får jag inget svar. Och se skriver de att ingen hör av sig. Jag blir FÖRBANNAD.

Allvarligt talat, så har jag ingen kvar........... Visst, brukshundsklubben. Men var är den där vännen som bara lyfter luren och ringer och frågar hur det är? Som man tittar på en film med?

Jag vet att jag hade många vänner på högstadiet och gymnasiet. Vi var ett gäng som lagade mat ihop och hade tjejkvällar, men naturligtvis förstörde Ätstörningarna det. Jag kunde inte gå på de där tjejkvällarna, för jag kunde inte förklara varför jag inte kunde äta. De finns inte kvar nu, för de kunde inte ta att jag blev sjuk.......... det var ingen som förstod och ingen vill veta idag heller.

Jag har lärt känna många genom min sjukdom, men allt verkar vara på deras villkor.

Snälla. Lyft bara luren nån jävla gång. åtminstone svara.....

Ursch fy. förlåt.

Ätstörningar

"Jag vet inte vad som är värst: den ständiga malande ångesten över att jag är tjock, eller det paradoxala faktum att jag ansågs vara som snyggast när jag mådde som allra sämst."

-Hanna Hellquist, debattartikel, DN 24/8-2012 

Jag har lärt mig att brinna för det jag en gång hatade så jävla innerligt. Jag har lärt mig att prata och resonera vettigt kring det som jag var livrädd för. 
Igår fick jag massage, hade det varit för två år sedan hade jag inte kunnat tagit emot massage med olja. jag hade varit rädd att den hade gått in i huden. och jag hade blivit tjock. 

På fredag skall jag gå ut med några goda vänner på en pizzeria och äta. LÄSKIGT, jag försöker ta mod till mig, men så stannar jag upp och tänker; jag DÖR inte av att äta en halv pizza någon gång då och då. faktiskt. Jag äter mer än sällan pizza. 

Men ändå. att se pigg och glad ut är fortfarande att vara tjock på något konstigt sätt. 

var någonstans?

Jag fixade inte att ha boendestödet stirrade på mig i en och en halv timme. bad henne gå. Jag ville bara sova, men när hon väl gick och kunde jag inte sova, så nu sitter jag här och försöker få ihop något till dr.Per som inte skall bli allt för ... jag vet inte. svårt att sova inatt. vaknade hela tiden, det var svårt att sova. hade tänt i hela lägenheten, för skuggorna och andana var överallt. jag tvingade upp Dexter i sängen och han låg nära nära.

mamma hämtar mig snart. vi skall till Ucklum och trimma inför helgen. jag har inte lust och ork till något just nu. ingenting är roligt. säger som lea, "var någonstans är livet roligt!?"

bättre förare????

Tänkande. Jag tror att jag mådde ganska bra.

Jag försöker fokusera på att inte stirra in väggen och bara tänka "ångest". Försöker tänka på det som Peter alltid sa, att göra något, att inte bara mata ångesten hela tiden. Att alla har dåliga dagar. Men fan, det är inte alltid lätt.

Mamma bad mig åka till affären förrut. Stannade till en stud och tänkte att jag faktiskt hade tagit en xanor, men jag vet inte om jag är en bättre förare om jag har massor av ångest eller om jag har tagit en xanor?

Haft besök av lilla Stella idag. Hon gick med mig på promenad och fick hålla Dexter som var så snäll och gick med henne hela tiden:)

boendestöd.

Boendestöd. Tomt stirrande.
"Det står i schemat att vi skall vika lakarn!"
"Vika lakarn? Jag har inga lakarn att vika."

Vika lakarn? Vilken otrolig meningsfull vardag jag har. Vem som helst blir deprimerad av att ha en dag med en enda sak att göra, vika lakarn. När resten av dagen går ut på att kolla på tv, sitta vid datorn, ta en promenad eller sova. sova och sova.

boendestöd. hur mycket stöd?

Facit

Ok. Där kom sanningen, där var hans facit. Varför har inte det kommit fram förut???

bruten

Det har varit mycket sorg, tårar, ångest och sjukdom nu ett tag. Det är det idag med, men jag har bestämt att jag skall berätta något glatt:) Mamma och pappa och jag åkte ner till Trollhättan och köpte en tv, eller jag köpte en tv. En platt-tv(såklart) och eftersom paketet var brutet drog de av hela 1500:- och det är rätt mycket pengar för mig..... mamma och pappa betalade den i alla fall, men vi har gjort en stående överföring till deras konto så jag skall ha betalat tillbaka tv n inom tio månader:)

I kväll tror jag att jag skall ta lite ledigt från allt skrivnade. Jag har skrivit väldigt intesivt ett par dagar och jag vill helst slänga ut denna datorn genom fönstret, men den är för värdefull för det;) Jag nöjer mig med att stänga ner word-programmet.

Jag är så bruten, men jag står och jag ler

man vet ju aldrig.

Det är varmt ute. Jag har varit på promenad med hundarna. Nu sitter jag i trädgården och skriver på det sista i manuset. jag vill så gärna ha klart det. men det tar emot. igår satt jag hela dagen och valde texter. Jag vill så gärna att det skall bli antaget. men man vet ju aldrig.

Man kan väl få drömma???

landmina

Många gånger går jag inte ut alls… som om varje steg man tar kan vara det sista, en llandmina under fötterna. Klart man inte vågar gå då!

mer bilder från KAOS

Åsa

Åsa med fin blomma i håret

Min finaste Åsa

Under Eldkvarn

Jag har ett stort EGO

....som sagt.....

bara massa kort från 4/8-2012

Plura på KAOS i Mellerud 4/8-2012

Klädda träd

le

det gör ont. inuti. så in i helvete. le för fan.

kram

jag lägger armarna runt mig själv. som en kram. jag behöver en kram.

gammal bild från Lysekil, men det är en sommarbild, tror det var 2004....

orkar jag?

Det var ett minne som kom till mig precis. Det var våren 2001. Den våren jag skulle ta studenten. Den våren allt skulle leva, då livet skulle börja. men jag levde inte. mitt liv höll på att rinna iväg. Jag och några av de vänner jag hade då, innan de inte längre orkade med mig, stod utanför lärarrummet där det fanns en spegel. jag stod där och speglade mig, tyckte att jag var tjock och fet och grät för att jag nog, antagligen, kanske hade gått upp i vikt. Jag sjönk ned på golvet och mina vänner sa till mig att jag var smal, för smal, att jag inte hade gått upp i vikt, men jag såg och jag visste. Detta var början på en tid, ensam. Helt plöstligt var jag ensam på matrasten, jag satt själv i klassrummet.
Alla hatade mig.

och då började paranoian. Det var ingen som tyckte om mig, de pratade om mig. Jag gjorde allting fel. jag visste mer än alla andra. jag var inte perfekt. fan. jag skulle aldrig mer bli som jag en gång var. jag hatade mig själv. JAG HATAR MIG SJÄLV!

Sen var det människor som såg. Men som jag själv stod och berättade i mars 2012, att ingen orkar ta någonting sådan här information själv, ville jag inte att någon mer skulle få veta. allting är så jävla komplext. jag vet inte var jag skall sätta stopp. jag vet inte vart jag skall säga ifrån och säga att jag faktiskt inte orkar.

orkar jag?

Övertygelse????

Hur tröstar man dem som är bland skuggorna?
Hur tröstar man den som inte vill bli tröstad?
Hur torkar man tårar som aldrig rinner?

Hur älskar man de¨n som hatar?
Hur älskar man den som inte tror att man förtjänar att älskas?

Hur lär man någon att leva?
Hur övertygar man den som vill dö?