jag vill aldrig bli sådan igen. jag vet.

"vanligt sunt bonnförnuft alltså?"
"precis! det har ju alltid hjälpt dig att ge mig en push"
"japp, exakt"
"jag var ju inte direkt glad på någon när jag bröt kontakten. var inte mig själv."
"du hatade alla! inklusive mig!!! tillochmed de i ditt huvud."
"påminn mig att jag aldrig vill bli sådär igen..."
"det vill du aldrig.... jag vet."

hallå JOHANNA FÖRHELVETE! skärp dig nu, du har inte råd att spela det här spelet!

är det här tecknen som jag skulle leta efter?
Din röst hörs inte längre
jag är förvirrad
jag vet inte vad jag ska göra...
gjorde jag fel som tystade Din röst?
Du skulle ju leda mig genom det här
hur ska jag veta själv?
jag känner mig skyldig
jag dödade Dig
och nu behöver jag Dig...
jag vet inte...
är bara så förvirrad...

Läkarbesök

Idag hade jag tid hos dr.Per klockan tio på öppenmottagningen i Trollhättan. Det var ett bra samtal, han lyssnar, säger ifrån när jag resonerar väldigt konstigt. Rör till i hjärnan och jag sa att jag ville slå huvudet i väggen för det blev för myket, då la han en hand på min axel och sa, "det hjälper inte Johanna, det gör bara ont".

Vi pratade om föredraget och jag sa hur mycket jag ångrar att jag har misshandlat mig själv så mycket, på många sätt. Han tittade på mig och sa, "du kanske behövde beteendet just då, det hjälpte just då, för du visste inget annat".

Vi sänkte lite mediciner, totalt tog vi bort fyra tabletter, jag vill äta så lite mediciner som möjligt... får se vad som händer när vi sänker, samtidigt som vi skall höja topimaxen. Han är världens bästa. När jag kom frågade han om jag hade pratat med Peter, om han hade ringt. men det har han inte gjort. Undrar om han gör det???

löjligt

jag går runt och skrattar för att det låter så löjligt. de pratar som robotar och upprepar sig och det säger jag till dem, typ"nu sa du det igen" och då säger dom "nu sa du det igen!" och då skrattar jag ännu mer.

ett hjärta

***

Jag är en liten människa

men jag har ett stort hjärta!

***

Utöya

Vinbär i mamma & pappas trädgård

***

Dator i det gröna!

***

Oskar med den största pinnen ever. "den jävlen skall med!"

***

Vid Värnen med killarna!

***

Det är inte mycket till sommar. Idag är det lite varmare, men solen skiner inte. Vill skänka en tanke till offren på Utyöa. Ett år sedan idag. Sorgligt och tragiskt.

***

Min tankar går till de drabbade och deras anhöriga.

Vila i frid

igår kväll blev goda vänners dotter Felicia påkörd av en bil och dog. Hon var bara 15år. Det är obegripligt. Jag känner verkligen med Patrick och Pernilla och deras familj. man skall inte dö när man är 15år! man skall inte lämna sin familj när man är 15år!

Vila i fred nu Felicia!!!!

Idag när jag vaknade kändes det som om jag var alldeles lätt. Det var inte så jobbigt att gå upp och det har inte varit jobbigt att vara idag. Ibland funderar jag över att det kanske är så ändå att jag behöver mina mediciner och att de gör skillnad. eftersom jag lägger ner mycket pengar på det dessutom, är det ju skönt att det inte är placebo-effekt.

Var uppe relativt tidigt och åkte till Eva och Felix. Hundarna fick springa på deras gräsmatta och leka och vi fikade och pratade om allt möjligt. Det var inte jobbigt att höra allas röster på en och samma gång, utan jag kunde urskilja vad de sa. så som sagt, det är en bra dag idag och då får man passa på att njuta:)

pillerdimma

WOW. pillerdimma. hunger. snubbla på tangenterna och lämna ut sig själv. det är totalt kaos i huvudet, hibernalet hade lugnat om det hade funnits, men de fick för sig att det var en uråldrig medicin som man gav till dårar på mentalsjukhus där man var hela sitt liv. de lämnade mig med tomhet. någonting som inte kan svepas in och bli till bomull kring vassa ångestattacker.

istället dunkar jag huvudet i väggen. vrider mig i sängen länge innan jag somnar. för allting är instängt och det går inte längre. Vart fanns du när jag exploderade av ångest. När den åt upp mitt inre och lämnade mig kvar i spillror och ensamhet.

Mamma ger mig en kram, frågar hur det är och jag kan inte säga som det är. för det gör ont. jag ser i hennes ögon att hon så gärna vill att jag skall må bra. att jag skall vara frisk. en frisk dotter. det är då jag drar ner persinnerna och släcker lamporna, kryper ner under bolltäcket och viskar ut i natten, ber om försoning. med mig själv.

vem skall jag prata med? vem finns där nu? jag vet, det var mitt fel att sluta hos pyskologen, men vi kom ingenstans och det var säkert någon som behövde den timmen i veckan, mer än jag. men nu står jag här, ensam. och då menar jag inte er(läsare och goda vänner, familj och de som tror att de vet).... nej, jag menar en person som sakligt kan redogöra för var min ångest och mina röster kommer ifrån. varifrån min Ätstörning stjäl näring, bokstavligt och verkligen tar näringen, bensinen för kroppen.

ligger i sängen. har tagit kvällens medicin, leponex, lithium, efexor, xanordepot och zopiklon. inte konstigt att det blir pillerdimma här inte. jag borde vara van, men sitter jag uppe för länge med leponex i blodet blir jag sné. så.

2004

första permissionen 2003

god natt. stoppar tummen i munnen och somnar tvärt. kanske.

för att ingen ser längre och för att jag inte är rädd

jag är inte rädd längre

det tar stopp där någonstans. när man inte kan gå vidare och inte kan bekräfta sig själv. och vem skulle kunna älska mig, sådär på riktigt- så man kysser varann och kanske gifter sig. och sen skall man skaffa barn,  och då måste jag tänka igenom allting igen. Jag måste sluta med leponexen, och alla vet ju hur jag blir utan den? jag vill så gärna vara lycklig. jag försöker verkligen, jag vill verkligen.

Dexter & bollen

men det har tagit stopp.
och jag tänker på dig varje dag och jag kommer också ihåg hur du lät. jag sparar dina brev, mail och sms. och jag minns. oss i duschen. kom tillbaka! jag saknar ju dig. varför var du tvungen att ta den där vägen, varför orkade du inte mer? Varför sa du till mig att jag skulle kämpa och gav upp själv. helvete!

nu rättar jag till kläderna, kammar håret, ser att färgen börjar växa ut. låser in mig själv i kläder som är stora och pösiga liksom. för jag vill inte att någon skall se.

remember

Hibernal

"Ordet Hibernal betyder vintersömn"

-Hibernal var bomull, Hibernal var det som fick min hjärna att vila.
Varför har de slutat med Hibernal????

må bra

"jag vill knarka!!!!!!!!!!!!!!!"

Jag vill loss, jag vill flyga. jag vill må bra. snälla. bara må bra.

Kenttext

Du kom till mig mitt i en dröm
och sa: rädda mig håll mig gömd
Jag väntar där en mardrömsnatt
Jag hör hur dom går, jag hör dörrar slå
Ett rep i min hand och regn i mitt hår

Det är dåd som det här
som förföljer mig var jag än går
och jag flyr i skydd av mitt privata moln
Jag ska stjäla en skatt
Den som döljer sig vid regnbågens slut
Den är min, den är du

Kom med mig, inte ett ljud
Han sover lätt med tända ljus
Så klättra nu, här ta min hand
Och känn hur mitt blod viskar sanning om mig
En snabb kolsvart flod som rusar för dig

Det är dåd som det här
som förföljer oss var vi än går
och vi flyr i skydd av vårt privata moln
Vi ska stjäla en skatt
Den som döljer sig vid regnbågens slut
Ett perfekt substitut


-Kent, Välgärningar och illdåd


Det är mörker inom mig, allting samlas inuti och skakar liv i mig på morgonen. Jag hatar att vakna, jag hatar att dagarna smyger i sig fram i slowmotion. Jag är tyst, men i huvudet skriker det. Behöver jag höja dosen på medicinen? 


Rösterna väser att jag inte är sjuk. Allting är som bakom en glasruta, jag når aldrig fram, jag försöker röra vid saker, vid människor, men det är bara jobbigt. Jag hade boendestöd förut och hon gav mig en kram, jag kände mig så konstig. Det gjorde ont i kroppen, liksom värk, men inte ändå. 


Jag ringde till avdelningen i förmiddags och pratade med F. Han jobbar  hela helgen och jag bara pratade och pratade jättefort. Manin. Depressionen är sovande och det är skönt, för den är så svår, mycket svårare än manin. Manin tar mig till höjder som jag aldrig förut har nått. Kanske är jag sjuk. Kanske inte, det beror på vem man lyssnar på.


Jag håller din hand. Jag låter dig inte gå. Jag vet att du är borta, men jag hör din röst, jag är så rädd att glömma din röst. Du var där för mig, alltid. Men nu är det tomt och i natt när jag inte kunde sova, skulle jag ha ringt dig och pratat. Men nu satt jag i sängen och grät. Grät för att jag är så långt bort och att jag inte vågar säga det jag vill egentligen, jag bygger en fasad och alla tror att jag mår bra, men inuti rasar allting. Jag gömmer rösterna för det låter så konstigt och låter sjukt och rösterna säger att jag inte är sjuk.


Krossa fönster och verkligheter. Samla ihop allting och låt det läka, men jag kan inte själv, jag vågar inte ta emot  hjälpen för det är så verkligt. Just nu saknar jag någon att sitta och fika med, just nu saknar jag den där vänskapen som gör mig verklig igen. 

Är det någon som ser? Är det någon som hör? Nej, för jag säger ingenting.