Toker var mitt allt, min ögonsten. nu finns han inte mer. förlåt att jag inte såg, att jag inte förstod.
du är saknad.
just nu rinner tårarna. jag känner mig så ensam i allt det här. jag skulle aldrig ha sagt något. folk hade inte tagit avstånd. jag försökte förklara för en fd.kompis/klasskompis, men hon ville inte ens förstå. hon vill inte vara min vän, det var jag som tog avstånd sista året på gymnasiet och valde den vägen. när jag läste vad hon hade skrivit tillbaka till mig och kallade det "ursäkter" ville jag bara skrika. gråta. men.
bryt ihop och gå vidare.
surt sa räven.
men.
det gör så jävla ont.
hon var den som stod mig närmaste i tjejgänget som var vi på högstadiet och gymnasiet, men jag har funderat mycket på den psykiska terrorn varje dag. alla pikar och fula ord bakom min rygg, som det var meningen att jag skulle höra.
det gör ont. på riktigt.
de skulle ju vara mina bästa vänner. de skulle krama och se, verkligen se hur jag mådde. men de var likadana som alla andra. hur många gånger låste jag inte in mig på toaletten och grät, karvade i en vad och spydde upp lunchen. jag skrek, hela jag skrek. men ingen såg då.
önskar att någon hade fångat upp mig när jag var tolv. jag önskade att någon hade sagt STOPP! nu ordnar vi det här. men nej. men nej.
1 kommentar:
Det GÖR ont och mer än så att minnas, visst kan jag också önska att någon velat se vad som hände mig men alla blundade. Men NU är det vår tur, man måste helt enkelt kravla sig upp, sakta och steg för steg. Nu har du massor av hjälp och stöttning som du kan bearbeta allt med, ta den chansen som du gör. Du kommer att klara det!
Kram Mia
Skicka en kommentar