Ångest.
Ångest har varit något centralt i mig i många många år. Så länge jag kan minnas har hjärtat alltid hoppat till lite grann när det händer något. Om jag skall prestera något, om det är något obehagligt eller om det regnar ute(!)
Det sitter djupt rotat i mig att jag inte klarar någonting utan att få ångest. Jag har förväntansångest och vanlig ångest. Jag kan inte förklara hur det känns. Det är bara någonting som är obehagligt och gör mig rädd.
För att hantera den skar jag mig förr i tiden i armarna och benen. Jag har starka doser xanor, benzotabletter som är vanebildande. Men jag måste ta dem och hela tiden måste min läkare öka dosen för att jag inte skall må så dåligt att jag på något vis skadar mig eller bara bankar huvudet i väggen.
Jag hör röster. Förr var det jämt, nu är det mer sällan. Jag äter även här starka mediciner. De gör att jag går upp i vikt och att jag ständigt är jättetrött. Det känns som om någon har slagit mig i huvudet med en klubba. Det är mycket uppofringar som man måste göra. Kanske överväga fördelar mot nackdelar. Ibland fattar man rätt beslut, ibland fel.
Om jag fick börja om hade jag önskat att jag hade fått hjälp mycket tidigare. jag gömde mig själv och sa ingenting. Inte förrän jag rasade 15 kilo i vikt, slog min klassföreståndare i stora skällan. Det tog lång tid innan jag vågade/ville sammarbeta.
Ångest.
En obehaglig smärta i hjärtat.
En krigzon med sig själv, kroppen och själen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar