Ett livslångt berättande.

Ett livslångt berättande. Känner att jag måste berätta, för att den som mår likadant och har samma problem skall veta att de inte är ensamma. När jag blev sjuk var jag ensammast i världen, trodde inte att någon förstod eller såg. Ni skall veta att vi är fler!

Det är en elak sjukdom och då krävs elaka mediciner. Jag är trött, virrig, tjock.... alla jävla biverkningar och vågen om att väga allt emot varandra. Är det värt det? Jag sa till Per att jag ville byta medicin. Han sa att ABSOLUT inte göra någonting på egen hand och att vi skulle ses innan han går på semester. Om Peter jobbar den dagen skall vi luncha ihop i personalresturagen.

Igår kände jag någonting som har varit sååååå långt borta under flera år. Självskadetankar. Försökte att göra någonting hela tiden, var på klubben och tränade och var ute med alla hundar. De försvann tillslut. Men jag blev rädd, var rädd att jag skulle bryta ihop och att inte kunna bli lagad själv. Utan att bli inlagd, som är pest och pina. och som är så tryggt!

"Vardagen var allt för söndertrasad och bortglömd.Smärtan var allt för ihålig, men skrattet var alltid nära. Det var hon som log, det var hon som hade massor av vänner. Det var hon som hade en bra uppväxt. Kunde ingen förstå? Ingen kunde förstå." -att snubbla på sig själv, om och om igen.

down

Idag är den down-day. Känner saker som inte har funnits på mycket mycket länge. och jag blir rädd. Drar mig bortåt klubben, som har blivit en fristad med alla härliga människor och hundar. är hemma hos mamma för både Sunny(mamma-vovve) och Skip är här eftersom Carina är på Preparandkurs.

bättre väder idag, men det blåser f**n.

Orkar inte. vill inte. hoppas att jag får en tid hos Per snart, mycket snart. Det hade försvunnit mediciner igårkväll. Blev apparanoid, eftersom mamma hade sagt tidigare under dagen att hon inte trodde att jag tog mina mediciner..... kvällsdosen var borta. mamma sa att hon inte hade tagit dem och tog i sitt lager av leponex.

så. spytt ur mig lite känslor som jag inte borde prata om.

imorgon blir det bra. tack.

tårar

jag vill inte att du går åt det hållet. jag kommer sakna dig, jag kommer skrika i kudden. du är den enda. den jag litar på.

doktor Per ringde i fredags. får en tid för att diskutera mediciner. fick inte göra någonting själv. regnet faller i håret, dränker ansiktet med tårar. eller är det regndroppar?

Är allmänt seg och yr. har jag inte ätit kanske ordentligt?

detta är så onödigt. ingenting har något sammanhang.

Gud.

Gud. Tar det slut någon gång? Lugnar det ned sig? Blir det tyst?

Jag är så tacksam för att jag har hundarna och de vänner som står ut med mig.... Det är nog inte så lätt. Folk säger, "du som är så smart, hur kan du må så dåligt?" "Hur kan du tro på rösterna som skriker i huvudet, du förstår väl att det inte är på riktigt!?"

Varför är du så trött? Varför är du så svårväckt? Åsikten om mediciner går delade vägar. De som känner mig, vet svaret. De har sett mig bryta ihop och trasas sönder... De har sett mina ögon, repade med synernas vassa illusioner.

Verkligheten sotas av hallucionerna. Dag in och dag ut.

Avdelning Evigheten, tar det någon gång slut?

Hur länge har det pågått? En dag, en vecka? En månad?
Jag vrider mig försiktigt och kikar över axeln. Kvinnan sitter kvar i den röda fåtöljen i dörröppningen. Jag rör mig långsamt framåt. Mina ben känns som spagetti, huvudet är tungt.
”Elina?” Jag tittar upp, det är kvinnan i den röda fåtöljen som har rest på sig och pratar med väggen. Jag väger ton…

Jag kikar mig försiktigt i spegeln. Jag vänder mig hastigt bort. Demonernas svarta ögonhålor vidrör mina hornhinnor. Satan tar tag i mig och trycker ned mig mot sängen. Jag skriker! Han trycker ned mig och hans undersåtar hjälper honom. ”Hjälp. Jag blir våldtagen!” skriker jag. De drar i mina kläder och får av mig mina jeans. Det sticker till i skinkan. Jag sluter ögonen och när jag öppnar dem igen är rummet ljust.

”Elina?”
”Ja?”
”Så du är vaken nu. Hur mår du?”
Tapeterna hänger i flagor från väggen och talar till mig. Jag blir rädd och jag känner hur hjärtat slår allt snabbare. Plötsligt känner jag en mänsklig hand på min bara axel, jag har bara ett slitet svart linne på mig och jag känner hud. Precis som mammas.
”Var är jag?” Jag känner inte igen rösten. Den låter skrovlig och obekant, men jag vet att det är jag som talar.
”Du är på sjukhus. Avdelning Evigheten. Du har haft en psykos Elina. Vet du vad det är för år?”
”2002.”
”Nej…” börjar rösten, men den försvinner bort lika fort igen.

De rycker och sliter i mig igen. Satan och hans undersåtar. Jag känner ett stick någonstans och plötsligt är jag fri igen. Jag ligger alldeles stilla på stenbordet och känner hur snaran lossas runt min hals. Någon gång efter andra sticket börjar jag känna mig klarare i huvudet. Kvinnan i den röda fåtöljen får fötter och går i korridoren, jag kan se hennes tomma ansikte kika in på mig genom rutan i den stängda dörren. Varje kvart.

Dagen efter att det har börjat ljusna och färgerna har kommit tillbaka sitter jag i ett trångt rum och pratar med en man i vit rock. Han säger att han är överläkare på avdelning Evigheten och han säger att jag är sjuk. Att jag har schizofreni. Jag klättrar i taket.
Plötsligt känner jag hur han lägger handen på mitt knä. ”Förstår du vad jag säger?”
Jag ramlar ned på golvet igen.

Elina, Elina, Elina. Ja, de ropar på mig. Jag känner rädslans snara dras runt halsen igen, men personalen på avdelning Evigheten säger att det är mina egna händer. Satan besöker mig varje kväll när de tror att jag sover och jag för samtal med filten. Den skyddar mig från allt som heter bättring.

Satan talar om förbättring. Att rena världen mot allt gift. Satan talar om att jag har svaren, men jag har inte fått dem tilldelat till mig ännu. Det kommer tids nog. Till dess måste jag hålla ut.
”Elina… Elina!? Hör du mig?”
Jag nickar stumt. Det tomma ansiktet gapar mot mig. Jag blir rädd. Jag hör en röst som talar, men jag kan inte se någon mun som rör sig. Det tomma ansiktet talar om förbättring och om att lämna den värld som de säger inte är verklig och komma tillbaka till det de kallar verklighet, men som jag upplever som mer kaos än det som pågår i mig. Men de säger att det borde vara mer kaos. Är jag kaos?

Kaoset skall redas upp säger avdelning Evigheten. Jag skall läkas och medicineras. ”Elina”, säger de, ”Elina, du måste samarbeta.” De vill att jag skall komma därifrån. De säger att det inte är bra för mig att vistas för länge inom låsta dörrar, men jag hör på namnet att det kommer vara för evighet. Jag är dömd för evighet.

De tomma ansiktena börjar ta form, får munnar. Får namn. Värmen känns mer nära nu. Filten lyfts av och huden kläs av och jag står naken framför terapeuten som drar ord ur min mun och bildar mönster av revbenen. Jag börjar tro att avdelning Evigheten, inte är för evighet. De säger att det inte är så heller.

”Elina! Dina föräldrar är här för att träffa dig…” Han i vit rock hade kommit in på mitt rum medan jag sov. Jag känner hur pulsen slår allt snabbare. ”Jag vet inte, jag kan nog inte.” Men den vita rocken tog med mig till dagrummet. När jag snuddade vid min mors armar brister jag i gråt. Jag har saknat dem så. Livet börjar sakta återvända och jag kan se ett slut på avdelning Evigheten.

kärlek till er.

Slutna knytnävar mot huvudet. Bank bank. Jag vill bara ha något slags bevis, att någon håller med mig, så jag vet! så jag vet att det bara är inbillning. Städa upp i min hjärna. snälla. Sortera allt och gör mig hel igen. Det är som ett infekterat sår som aldrig läker. För jag är där och pillar och förstör. För att Stina är där och förstör. För att det inte går att ljuga för Peter! Fan att han ser igenom mig så.

Det skulle gå. Om jag låste in mig i lägenheten en vecka eller två. Fick skrika ut min vrede och skräck. Så ingen skulle se. när jag går under.

Det har varit en jobbig helg. Dels för att det har varit sena kvällar och "tidiga" mornar. Mamma gapar och skäller för att jag inte vaknar och går upp. Jag skulle vilja ge henne EN tablett Leponex så hon vet hur det känns att bli golvad. Men det vill hon inte! Hon säger att det bara är att vakna, men det går inte när kroppen skriker NEJ!

Har tid hos somadoktorn i veckan. Det skall utredas om jag har reumatism. fattas bara det=P

Så. kärlek till er.

Ångest

Har varit hos "pyskologen" idag. Det började med att hon talade om att jag inte fick vatten från köket utan var tvungen att ta vatten på toaletten. Ok, redan här började min irritation. Va fan! det är väl inte så farligt att hälla upp ett glas vatten???? Men det var någon ny slags "regel". Satt och knaprade på ett äpple och kände hur sockersuget tog tag i magen.
Sprang till cafeet, som var stängt. tack sa min ÄS-sida direkt.

Sprang till Hemköp på vägen hem till mamma och pappa... köpte glass och risifrutti+lite godis och hatade mig själv så jävla mycket. HATA!!!! slängde över hälften av godiset i en sopptunna(som var djup så jag inte fick upp det igen) Pust. Var är min självdisiplin?

Åt middag hos mamma, de grillade och jag åt hemmagjord falafel. Inte helt fel. Nu skall jag sova, hör hur det mullrar längre bort och jag skall upp tidigt för litium och leponexprover.

god natt på er. vänner. hjärtar.

Josefin

Jag och Dexter på Cupen efter lydnaden.

Idag kom Josefin och knackade på dörren vid tretiden. Vi gick och handlade och lagade mat ihop. Hon har fått jobb!!!! Jag är så glad att jag har henne.







Ikväll har jag suttit ensam. Känner att jag är mer social för jag har velat vara ute mer idag. De två sista veckorna har jag varit hos mamma och pappa och ätit. Efter det har jag åkt hem direkt. Har inte velat umgås med någon. Men ikväll är pappa på Dalslandscenter och mamma är ute och äter med jobbet. Har hundarna här och Dexter är svartsjuk! vänder bort blicken. Känner att jag skulle vilja vara ensam med honom.







Imorgon är pyskologen. Vill inte, har inte gjort läxan. Får sätta mig med det sen.

cupen

Så, första Lydnadsklassen utförd. Med bravur!!!!!! 144, ett andra pris, men dock 3:a i cupen. Duktig Dexter!
Maten har fungerat. mycket skitmat, hur som helst har det varit bra.

ingen ångest. inte svårt att sova. ingen nervös matte som stressar upp hunden. han gjorde allt jag ville, dock med massa dubbelkommentarer. jaja.

Ångest

Ångest.
Ångest har varit något centralt i mig i många många år. Så länge jag kan minnas har hjärtat alltid hoppat till lite grann när det händer något. Om jag skall prestera något, om det är något obehagligt eller om det regnar ute(!)

Det sitter djupt rotat i mig att jag inte klarar någonting utan att få ångest. Jag har förväntansångest och vanlig ångest. Jag kan inte förklara hur det känns. Det är bara någonting som är obehagligt och gör mig rädd.

För att hantera den skar jag mig förr i tiden i armarna och benen. Jag har starka doser xanor, benzotabletter som är vanebildande. Men jag måste ta dem och hela tiden måste min läkare öka dosen för att jag inte skall må så dåligt att jag på något vis skadar mig eller bara bankar huvudet i väggen.

Jag hör röster. Förr var det jämt, nu är det mer sällan. Jag äter även här starka mediciner. De gör att jag går upp i vikt och att jag ständigt är jättetrött. Det känns som om någon har slagit mig i huvudet med en klubba. Det är mycket uppofringar som man måste göra. Kanske överväga fördelar mot nackdelar. Ibland fattar man rätt beslut, ibland fel.

Om jag fick börja om hade jag önskat att jag hade fått hjälp mycket tidigare. jag gömde mig själv och sa ingenting. Inte förrän jag rasade 15 kilo i vikt, slog min klassföreståndare i stora skällan. Det tog lång tid innan jag vågade/ville sammarbeta.

Ångest.
En obehaglig smärta i hjärtat.
En krigzon med sig själv, kroppen och själen.

nej nej

magen gör skutt och inte för att den är glad, nej. den är hungrig. igen????????

jag är livrädd för leponexen. jag hatar den medicinen och vad den har gjort. dethär är inte jag!!!!

Toker, min ängel. förlåt

Toker var mitt allt, min ögonsten. nu finns han inte mer. förlåt att jag inte såg, att jag inte förstod.
du är saknad.












just nu rinner tårarna. jag känner mig så ensam i allt det här. jag skulle aldrig ha sagt något. folk hade inte tagit avstånd. jag försökte förklara för en fd.kompis/klasskompis, men hon ville inte ens förstå. hon vill inte vara min vän, det var jag som tog avstånd sista året på gymnasiet och valde den vägen. när jag läste vad hon hade skrivit tillbaka till mig och kallade det "ursäkter" ville jag bara skrika. gråta. men.

bryt ihop och gå vidare.
surt sa räven.
men.
det gör så jävla ont.

hon var den som stod mig närmaste i tjejgänget som var vi på högstadiet och gymnasiet, men jag har funderat mycket på den psykiska terrorn varje dag. alla pikar och fula ord bakom min rygg, som det var meningen att jag skulle höra.

det gör ont. på riktigt.

de skulle ju vara mina bästa vänner. de skulle krama och se, verkligen se hur jag mådde. men de var likadana som alla andra. hur många gånger låste jag inte in mig på toaletten och grät, karvade i en vad och spydde upp lunchen. jag skrek, hela jag skrek. men ingen såg då.

önskar att någon hade fångat upp mig när jag var tolv. jag önskade att någon hade sagt STOPP! nu ordnar vi det här. men nej. men nej.