OKI. Anledningen till att jag inte skrev här den 26e är att den dagen är utdragen ur min kalender. Den existerar inte. Men Mia och Anna sa att hon inte blir bortglömd bara för att man inte mår dåligt som fan för den dagen, tänder maniskt ljus längs vägen där det hände.
Som sagt, utriven!!!!!
Träffade Anna och Mia igår. Det kändes som förr, vi tre. treenigheten. kan det blir så igen? Kan det? Vi har planerat en övernattning i min lägenhet på nyårsdagen. Äta gott, se bra film och prata minnen.
Skall försöka skriva en årskrönika inom de närmsta dagarna.
TIlls dess, gör snöänglar!
tisdag 28 december 2010
fredag 24 december 2010
Går det att leva med ångest?
Hur är det att leva med ångest? Går det att ha ett vanligt liv som alla andra? Finns det hopp?
Jag pratar med en 28årig kvinna, som beskriver ett problem som påverkar hennes dagliga liv i mycket stor utsträckning. Karolina berättar för mig hur det är att leva med en ständigt gnagande ångest.
Patienten berättar om en så normal grej som att äta med andra eller att gå till affären, hur det utlöser en fruktansvärd ångest. Hur lär man sig att leva med denna ångesten? Hur trotsar man sin största rädsla? Många gånger måste man helt enkelt bita ihop och göra det som är ångestladdat och vara rädd under den stunden, för även om det känns som om man inte skall klara det, att man ska svimma eller dö, gör man inte det och det tog lång tid innan man inser det. För det känns som om man inte kan andas, det känns som om man skall svimma.
Ångesten styr Karolinas liv, många gånger går hon inte ut alls, vissa dagar ligger hon i sängen hela dagen utan att orka gå upp. Isoleringen är under vissa tider något som hon kämpar mot. Hon säger själv att ångesten inte är lika kraftig nu som den var förr, vilket kan bero på KBT-terapi och behandling med olika läkemedel.
Ångesten är mycket kraftig och många gånger känns det som att man skall dö. Att leva förbi den känslan är ett måste för att kunna vara bland folk. Ibland är kroppen proppad av benso, men också många gånger den enda utvägen och enda sättet att ta sig igenom en dag. Vissa dagar handlar det om ta en timme i taget, en minut i taget.
Karolina har många gånger försökt söka till högskolan eller komvux , men när det väl är dags att gå iväg stoppar ångesten varje försök. Varje gång är ett misslyckande, prestationsförmågan får sig en törn varje gång och alla taggar sitter kvar tills man har lyckats ta ur dem och varje tagg motsvarar en liten del av det största, om att överleva ångesten.
Det är som att leva i en ständig krigszon med sig själv, i ständigt kaos. Man förlorar förmågan att tänka klart, att förlora sitt inre. Som om varje steg kan vara det sista, en landmina under fötterna. Spränga av en arm eller ett ben. Ångesten förstör en hel kropp och konsten att tänka. Att vara så trasig, att inte orka kämpa… Fast man så gärna vill.
Ångesten är som ett öppet sår som blöder. Man behöver sy igen gång efter gång, men det börjar alltid blöda igen. Man vill skrika, men rösten är hes. Även om inte tiden står still, händer det ingenting. Man känner ingen annat än ångest, ingen glädje, men varför går det inte? Och folk säger, hur kan du som är så intelligent må så dåligt?
Ta din medicin och gör något…. Varför lida mer än vad man behöver.
Det är inte så enkelt. Det är väldigt lätt att sluta med mediciner när man mår bättre. Det är svårt att förklara det för någon som inte förstår, men man lever för stunden och mår man bättre vissa perioder känns det helt enkelt onödigt.
Alla människor har upplevt ångest någon gång i sitt liv, tänk dig det x100, så kanske du kan förstår lite grann om hur man har det när man lever med daglig ångest.
Avslutningsvis säger Karolina att en dag skall hon ”välja” bort ångesten och omfamna livet. Bara motivationen och hjälpen finns där.
Jag pratar med en 28årig kvinna, som beskriver ett problem som påverkar hennes dagliga liv i mycket stor utsträckning. Karolina berättar för mig hur det är att leva med en ständigt gnagande ångest.
Patienten berättar om en så normal grej som att äta med andra eller att gå till affären, hur det utlöser en fruktansvärd ångest. Hur lär man sig att leva med denna ångesten? Hur trotsar man sin största rädsla? Många gånger måste man helt enkelt bita ihop och göra det som är ångestladdat och vara rädd under den stunden, för även om det känns som om man inte skall klara det, att man ska svimma eller dö, gör man inte det och det tog lång tid innan man inser det. För det känns som om man inte kan andas, det känns som om man skall svimma.
Ångesten styr Karolinas liv, många gånger går hon inte ut alls, vissa dagar ligger hon i sängen hela dagen utan att orka gå upp. Isoleringen är under vissa tider något som hon kämpar mot. Hon säger själv att ångesten inte är lika kraftig nu som den var förr, vilket kan bero på KBT-terapi och behandling med olika läkemedel.
Ångesten är mycket kraftig och många gånger känns det som att man skall dö. Att leva förbi den känslan är ett måste för att kunna vara bland folk. Ibland är kroppen proppad av benso, men också många gånger den enda utvägen och enda sättet att ta sig igenom en dag. Vissa dagar handlar det om ta en timme i taget, en minut i taget.
Karolina har många gånger försökt söka till högskolan eller komvux , men när det väl är dags att gå iväg stoppar ångesten varje försök. Varje gång är ett misslyckande, prestationsförmågan får sig en törn varje gång och alla taggar sitter kvar tills man har lyckats ta ur dem och varje tagg motsvarar en liten del av det största, om att överleva ångesten.
Det är som att leva i en ständig krigszon med sig själv, i ständigt kaos. Man förlorar förmågan att tänka klart, att förlora sitt inre. Som om varje steg kan vara det sista, en landmina under fötterna. Spränga av en arm eller ett ben. Ångesten förstör en hel kropp och konsten att tänka. Att vara så trasig, att inte orka kämpa… Fast man så gärna vill.
Ångesten är som ett öppet sår som blöder. Man behöver sy igen gång efter gång, men det börjar alltid blöda igen. Man vill skrika, men rösten är hes. Även om inte tiden står still, händer det ingenting. Man känner ingen annat än ångest, ingen glädje, men varför går det inte? Och folk säger, hur kan du som är så intelligent må så dåligt?
Ta din medicin och gör något…. Varför lida mer än vad man behöver.
Det är inte så enkelt. Det är väldigt lätt att sluta med mediciner när man mår bättre. Det är svårt att förklara det för någon som inte förstår, men man lever för stunden och mår man bättre vissa perioder känns det helt enkelt onödigt.
Alla människor har upplevt ångest någon gång i sitt liv, tänk dig det x100, så kanske du kan förstår lite grann om hur man har det när man lever med daglig ångest.
Avslutningsvis säger Karolina att en dag skall hon ”välja” bort ångesten och omfamna livet. Bara motivationen och hjälpen finns där.
torsdag 23 december 2010
god jul
Allt är bara skit och Peter tar sig igenom väggarna.
Jag vill både prata med honom, men samtidigt hålla
mig långt därifrån. För han tränger igenom allting.
Det är dagen före julafton. Jag har ätit två smörgåsar
och en yogurt. Det blir lite skinka ikväll.
Måste väl äta lite imorgon, men sen skall det förändringar.
GOD JUL
Jag vill både prata med honom, men samtidigt hålla
mig långt därifrån. För han tränger igenom allting.
Det är dagen före julafton. Jag har ätit två smörgåsar
och en yogurt. Det blir lite skinka ikväll.
Måste väl äta lite imorgon, men sen skall det förändringar.
GOD JUL
onsdag 22 december 2010
Elak på alla plan
Jag måste hitta ett sätt att släppa all kontroll, press och ångest.
Jag är så elak mot mig själv på alla plan. Jag måste bygga upp
mitt liv igen, med starkt murbruk den här gången. Jag måste
bekämpa ätstörningen från alla håll och kanter, men har jag
någon som orkar med?
Mamma sa igår att jag äter "bebispotioner" och la på en potatis
till. Jag kände hur mätt jag blev innan jag ens hade tänkt att äta
potatisen. Hela kroppen var ett ångestpaket och jag ville bara
springa därifrån.
Summan av kardimumman blev i alla fall att jag åt den där fruktade,
hemska och STORA potatisen.
Sen försökte jag förklara, att jag äter små portioner, men flera
gånger om dagen. Men det trodde hon inte på och hotar mig med
att jag inte får åka med till Kanarieöarna i Mars. Och det vill jag förstås.
Det största problemet just nu är Stinas inställning till ÄS-vård.
Hon säger att om jag är så sjuk att jag behöver börja på korallen
eller ens gå till dietisten, får jag inte fortsätta i KBT. Och det vill jag
ju, för jag mår så mycket bättre av det.
Det schizoaffektiva är fortfarande min sköld. Det är den jag tar upp
när någon säger att jag "ser pigg" ut, dvs. jag ÄR tjock. Den
schizoaffektiva sjukdomen ger mig utrymme att andas, att kämpa
mot något som inte kommer försvinna. Jag har ingen kontroll över
det. Det är därför maten har blivit en så stor del, den kan jag kontrollera.
Jag vet vad jag stoppar i munnen, eller inte, stoppar i munnen.
Jag skall avsluta året, med ett årskrönika. Men det blir närmare jul
alla goa vänner och ni som nu möjligt följer min kamp.
Om jag inte uppdaterar innan jul, så GOD JUL!
söndag 19 december 2010
onsdag 15 december 2010
ordbajseri
Brrrr, kallt. minus elva grader, tjugo i natt. Trött som sjutton och sover skitdåligt. Snart är det julafton också.
Försöker få svar från TELE2, men de är jätteotrevliga och jag lägger på gång på gång och ringer upp igen och hoppas på någon som är trevlig. Lyckades nu sista gången. Idag skall jag till psyk också. orkar inte. blä.
lördag 4 december 2010
Förlorade vänner
Min ästörning och schizoaffektiva sjukdom uppdagades när jag var 19 år. Jag hade länge hållit mig för mig själv och undvikit saker som tjejmiddagar, gå till matsalen, iscensatte frukostar...
Jag har inte en enda kompis kvar från gymmnasiet, de tog avstånd och jag tror att det var för att de såg hur illa jag for och hur dåligt jag mådde.. De visste inte hur de skulle hantera det.
Lärare och sjuksköterskan fick i alla fall tillslut iväg mig till öppenpsyk i Åmål, där ville de skicka mig direkt till NÄL, men jag ville inte. Jag var inte sjuk, jag kände mig inte sjuk Det var min vardag..... Och hur skulle de kunna förstå mig, om jag inte själv gjorde det? Jag skämdes....
Än idag skäms jag.
Jag har inte en enda kompis kvar från gymmnasiet, de tog avstånd och jag tror att det var för att de såg hur illa jag for och hur dåligt jag mådde.. De visste inte hur de skulle hantera det.
Lärare och sjuksköterskan fick i alla fall tillslut iväg mig till öppenpsyk i Åmål, där ville de skicka mig direkt till NÄL, men jag ville inte. Jag var inte sjuk, jag kände mig inte sjuk Det var min vardag..... Och hur skulle de kunna förstå mig, om jag inte själv gjorde det? Jag skämdes....
Än idag skäms jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)