håll tag i friheten

det händer inte mycket just nu och jag känner mig totalt utanför allting. Som om det var en vägg emellan mig och världen. Träden och husen är målade och allting forsar genom kroppen. Igår var rösterna där hela tiden, grävde mig allt djupare ner i vansinnet som bor i mig. allt det mörka och jag försöker att inte lyssna, men det är svårt ibland. ena stunden är jag jättetrött och vill sova tills jag inte vaknar och sedan är jag yr och konstig.

någon sa att det rösterna säger, är sjukdomen och att vansinnet och mörkret är det som är sjukt, men jag vet inte. tog en xanor och det lugnade sig. jag vågar inte ringa avdelningen för att jag är rädd, jag vågar inte maila till min läkare för att det nog inte är särskilt viktigt.

jag måste ut och gå nu. hundarna behöver ut och jag behöver luft. jag tänker ofta på det, friheten att bara öppna dörren och gå..... håll i den friheten

röster

Röster röster röster

 

snälla. var bara tysta.... snälla.

En familj, en ätstörning

När jag fick en Ätstörning, fick hela min familj, en Ätstörning.
Alla blev inblandade, alla kände ångesten, alla blev lurade och manipulerade.
Hela min familj blev trasiga och tvingades läkas ihop.

När jag "tillfrisknade" från min Ätstörning,
blev hela min familj ihopsydd igen,
vår hat-kärlek till Ätstörningen

Ätstörningen blev mitt livs längsta förhållande,
min Ästörning togs med på födelsedagar och julafton.
Var den som var mest högljud och grät mest tårar
Min Ätstörning blev min lillebrors svägerska,
mina föräldrar gillade inte tanken att ha Ätstörningen som svärson

Tillsammans med min familj, slog jag sönder bubblan runt Ätstörningen,
vi lärde oss att prata om det.
Vi lärde oss att hålla isär när det var "Johanna" eller "Ätstörningen" som talade.
Tillsammans med min familj lärde vi oss att älska varann för just de vi var,
det närmsta vi har

en familj.

glad?

"-Vad gör dig glad?"

bränn häxan.............

Det skymmer, i skogskanten står en samling människor, de är uppröda. De pratar med varandra, högljudt och har käppar i händerna. Det är en ung flicka som är anledningen till folksamlingen, det är en ung flicka med långt lockigt hår. Hon ser rädd ut och tårarna rinner längs hennes bleka kinder.

"Bränn häxan! Bränn häxan!" -skriker de. De föser henne framåt, hennes händer är bundna. Det står ett bål mitt på ängen framför skogsgläntan. "Bränn häxan, dränk henne!" "Vi vill inte ha häxan här, hon måste bevisa sin oskuld!! Bränn henne!"

En äldre kvinna bland människorna tränger framåt och försöker nå fram till flickan, nå hennes klänning som fladdrar runt hennes kropp. Det är hennes mamma. "Flickan är oskyldig", ropar hon ut i luften, men orden försvinner ut i blåsten som drar genom trädkronorna.

"Bränn häxan. Bränn häxan eller dränk henne!"

 

..... jag vaknar upp skrikande, kväver tårarna i kudden, jag vet att det är så många som vill bränna häxan på bål och häxan är jag. Jag är annorlunda, jag har "krafter". Rösterna viskar, "bränn häxan". Jag tar ett djupt andetag och går upp, känner brandrök i näsan. Dränker en handduk i vatten och virar den runt kroppen, "denna häxa kan ingen bränna".

HAPPYLAND

"When I was 5 years old, my mother always told me that happiness was the key to life. When I went to school, they asked me what I wanted to be when I grew up. I wrote down "happy". They told me I didn’t understand the assignment.
I told them they didn’t understand life."

I´m in happyland. TJOHO!!!!

Ny kontakt på psyk

Idag träffade jag Mona, min nya kontakt på psyk för första gången. Hon var trevlig och lätt att prata med och jag kände, att kanske, jag kan få förtroende för henne. Vi bestämde en ny tid och jag skall dit igen på tisdag.

Jag är fruktansvärt tung i huvudet. Röster som rör runt och ansikten som snurrar runt huvudet. Skuggor som glider under dörrarna. jag vet inte, men jag tror jag skrev detta igår, men det är så hela tiden, så det kanske inte är så konstigt. Virrpanna nummer ett.

Det kändes märkligt att komma till mottagningen idag. De hade gjort om massor, väntrummet var flyttat till BUPs lokaler och i det gamla väntrummet var det ett stort vitt bord med stolar och änglar som seglade ovanför. Jag mötte någon jag har sett förut och hon satt i korridoren istället för i väntrummet, men jag satt där och det satt två stycken där till. En ung smal tjej(söt och smal) och en kille(snygg och SMAL). Fan, vad alla är smala just nu.
Vi pratade om Leponexen och att jag har gått upp så mycket av den och hon hade en våg i rummet. Jag vet inte varför hon har ställt den där faktiskt. jag får fråga, men det kanske inte är på grund av mig heller . HELA VÄRLDEN KRETSAR INTE KRING DIG JOHANNA!

Min moster körde upp mig, hon är snäll........... pratade med M. Borde släppa taget, men det är svårt. Rösten är så magisk och det värmer i magen och ångesten försvinner. ett levande xanor-piller!!!!! synd att han inte fattar det själv. men han tyckte nog att det blev konstigt när jag var sådär brutalt ärlig, kanske aldrig skulle sagt något, för varför skulle han vilja ha mig?!

pust

Jag får inte glömma att jag har dåligt minne.......

trasar sönder för var dag som går, men jag kämpar och är envis. Det är när det är mörkt och när mamma är nära och i telefonluren jag gråter, för jag är ensam och jag kommer nog alltid vara så jävla ensam. Xanoren är min livlina just nu, fan jag hatar att ta till det, men jag har kontroll över det och jag är inte i närhet av de doserna jag har ordinerat vid behov.... så, hellre det än Brinkåsen.

igårkväll var allt så galet och jag var tung i huvudet och det pratades och viskades och skuggor smög under dörrarna och genom väggar. "det hjälper inte att dunka huvudet i väggen Johanna, rösterna försvinner inte, det gör bara ont"- så sa min läkare när jag var hos honom sist och jag grät och sa att jag bara ville att det skall bli tyst. TYST. Jag är ändå glad att Leponexen tar mycket, jag vet ju hur det var innan, när det var röster hela tiden och jag var konstant rädd för allt och jag ändå åt mediciner, mer mediciner än jag äter idag, men igen visste vad som hjälpte, om det hjälpte, mot vad det hjälpte.

pust.

Min fina mamma 2007

MASSA svamp:-D 

Hösten är här

Hösten är här. Jag och pappa åkte till hamnen och tog lite bilder. Håll till godo. Skriv gärna en kommentar.

 

 

kärlek

 

Jag har mest gråtit det sista. Vill att allt skall lösa sig. Tänk om det aldrig löser sig?

 

iaf

 

Kärlek

Dexter

´

fina Oskar

Denna hunden kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.

Toker<3 p="p">

Dexter i spårskogen:)

allt möjligt

Min prins och mitt hjärta<3 p="p">

Igår var vi ute med ringtränargänget och åt på Vågen

Mamma

Det börjar bli höst!

 

Min lille pojk har blivit stor, detta kortet är från förra sommaren..... Älskar dig Oskar!

 

***

Massa tjafs med boendestödet, jag hopps det löser sig. En del personal som ifrågasätter varför jag har boendestöd alls. Det har de inte med att göra överhuvdtaget  och det är inte dom som fattar beslutet, de har ingen aning om var jag har för diagnoser. För ett par år sedan var det en personal som som sa att jag hade tagit upp plats på avdelningen som någon annan behövde bättre än jag(ja, det är jättekul att ligga på avdelningen och jag njuter av varje sekund och jag tror säker att jag får ligga där för att jag är frisk!)..... HON HAR INTE MED DET ATT GÖRA!Hon har ett jobb, hon får betalt. I fredags var det en "bra" boendestödjare hos mig och jag började gråta när hon sa att hon tyckte det såg ut som jag mådde dåligt av att se vilka det var som skulle komma. Hon har nu pratat med chefen och den här personalen med dessa åsikter skall vara så lite som möjligt hos mig! tack.

***