Allting smälter ihop och det är jobbigt att tänka. Ingenting är klart, självklart eller enkelt. Jag klagar inte. Jag har dragit mig tillbaka och pratar inte om det längre. Jag går inte till Birgitta och jag ringer inte avdelningen, med något undantag, typ. Anna om projektet och kvällen om psykisk ohälsa. Hon skrev att hon var STOLT över mig- att jag gör ett viktigt jobb.
Det är lättre att prata om det förflutna. Någon jag faktiskt har klarat mig igenom. Självskadebeteendet, sista gången rakbladet delade hud var den 28 februari 2005. ÄS är bättre, mycket upp och ned. Ibland är det skitjobbigt, ibland flyter det på. Men jag har insett att enda medicinen mot ÄS, är mat! Tyvärr är det så krasst.
1 kommentar:
Kloka och sanna ord. <3
Skicka en kommentar