MOOOHHA

"Två bargare och en smet"
"Två myror och en stack"
MOHAAAA!!!!!!

Här är jag.

Mår oki. Försök njuta. Alla mår dåligt ibland, det betyder inte att man är sjuk. Så länge man inte mår dåligt, 24 timmar per dygn, varje vecka och 365 dagar på ett år. DÅ är det sjukt. Är jag sjuk? Jag försöker och försöker förtränga allt som har med sjukdom att göra.

min lille svarta

Allting smälter ihop och det är jobbigt att tänka. Ingenting är klart, självklart eller enkelt. Jag klagar inte. Jag har dragit mig tillbaka och pratar inte om det längre. Jag går inte till Birgitta och jag ringer inte avdelningen, med något undantag, typ. Anna om projektet och kvällen om psykisk ohälsa. Hon skrev att hon var STOLT över mig- att jag gör ett viktigt jobb.

Det är lättre att prata om det förflutna. Någon jag faktiskt har klarat mig igenom. Självskadebeteendet, sista gången rakbladet delade hud var den 28 februari 2005. ÄS är bättre, mycket upp och ned. Ibland är det skitjobbigt, ibland flyter det på. Men jag har insett att enda medicinen mot ÄS, är mat! Tyvärr är det så krasst.

Min älskade älskade lille svarta, Toker. alltid i mitt hjärta<3

Jag vet att det inte är lätt, det har inte varit lätt för mig heller. Men någon gång måste man bestämma sig för att det inte finns någon plats längre för det. Att sluta vara så elak mot sig själv... för det har jag varit. Det har varit ett sätt att stilla ångest, som schzoaffektiva-grejen- har medfört. Jag har ångest nu med, men jag kan hantera den. Jag har kontroll!!!!!

Det är ditt val om du vill läsa eller ej

Läka. Jag tror inte att tiden läker alla sår. Ärren finns kvar, strips läker det mesta, men inte mitt psyke. Tyävrr. Jag ger mig själv lite tid. Jag ger mig tid att läka. Va sjutton. Jag kan överleva detta livet. Även om det är trasigt. Jag kan överleva!

Tårarna rinner alltmer sällan, ångesten hanteras, rösterna är röster och syner är syner. Berättade för mamma igår om trollen i bokhyllan. Hon blev ledsen, men hon sa att hon ser ibland att jag se och hör saker. Jobbar förfullt på föredraget. Jag ber till Gud att jag skall klara detta!

Bilden är från kryssningen förra året, vid den jättekalla polen, det var det längsta ett bad jag kom;)

Jag vet att det är ledsamt att läsa sånt här.Men det är för min skull bloggen finns, vill ni läsa och förstå vad jag tänker. Läs. Blir ni irriterade/ledsna/arga/frustrerade. LÄS INTE!

barnslig

Ibland får man vara barnslig;)

Idag vakade jag tidigt. Vilket är väldigt märkligt för att vara jag. Jag vet inte om det beror på att jag äter hyfsat och motionerar mycket?! Imorgon är det Zumba igen och jag längtar!

Mamma och jag varit i skogen med pojkarna Bus. Fick brev från Försäkrings Kassan i veckan. När jag lämnade in ansökan om sjukpension sa de att det skulle ta tre månader innan jag skulle få svar, Per sa att det kanske blir så att vi måste överklaga för de är inte så frikostiga med att sjukskriva unga människor. Men nu, efter EN månad fick jag ett Ja!!!!! så nu är allt lugnt och jag kan ta allt i min takt!
Dessutom har jag fått en praktikplats på trimmet här i Mellerud!

jag glömde

De vill inte att jag pratar med dig! De är arga, de vill straffa mig hårt. Vad säger dem, säger du. Jag skakar på huvudet. När tog du ditt Clozapine sist? Jag tar mitt clozapine. Då säger du att jag inte har tagit det på tre veckor. Man kan väl glömma?! Jag glömde.

tiden läker aldrig sår

Smatter från tangentbordet
Hjärtat hoppar ur bröstet
Tårar som torkas bort,
av fingrar

försvinner bort

Hårda slag
mot marken
Årren som alltid finns

Tiden läker aldrig sår

Tiden läker aldrig sår. Sommar 2011 i Smögen

inbjudan

”Rädd och hungrig genom livet”

Om psykisk ohälsa bland ungdom

Psykisk ohälsa bland ungdomar är vanligare än man tror. De flesta av oss har någon i sin närhet som är drabbad, men det är inte alltid vi är medvetna om det.

Målet med kvällen är att uppmärksamma problemet samt skapa förståelse och handlingsberedskap.

Följ med Johanna på hennes resa, från att de första tecknen visade sig till idag, 15 år senare. Händelseförloppet skildras genom Johannas egen berättelse, samt läsning ur hennes dikter och noveller, hennes mammas redogörelse, samt mer faktainriktad information.



Kvällen avrundas med en frågestund.



Medverkande

Johanna Linder

Sölvie Linder, mamma

Birgitta Wahlström, kurator på Vårdcentrum, Mellerud

Uppläsare: Kickie Nilsson Teveborg





Kulturbruket på Dal, Mellerud

Tisdag 20 mars 2012 kl 19.00

Fri entré. Vi bjuder på frukt och alkoholfri dryck.

Arr: Melleruds kommun i samarbete med SISU

Jag är Johanna, 30 år från Mellerud. Under många år identifierade jag mig med mitt självskadebeteende och mina ätstörningar. Under femton år kämpade jag mot suget, kicken och något sätt att stilla min ångest. Nu berättar jag vad som hände och vad som gjorde att jag hittade vägen ut.

bilder

Johanna, Hanna-panna

snurrar snurrar

i Sunnanå

Alice in wonderland



En favorit film av Tim Burton, Alice in Wonderland

 Har varit ute med pappa hos Josefine och tagit kort på hennes lösdrift. Tog med hundarna ner till Sunnanå och fotade litegrann. Jag skall lägga upp bilderna så fort pappa har laddat in dem i datorn. Ikväll går vi till Inger och Lennart och äter Tacos. Men lill-Cilla löper så killarn får stanna hemma. Tyvärr, för de har så roligt ihop.

Börjar bli kallt igen, vilket är sååå skönt. Imogon blir det Zumba och träning på MBK.....

Mobbad

Han bygger in sig själv, i ett färgglatt palats av plast

Ett legoslott med torn, en borg av sorg och saknad

Han lägger sitt öra mot sin längtan,
söker legobitars tröst
Formar munnen till de orden han vill säga,
till alla de som tittar och ropar
Glåporden som gräver sig innanför huden
och skaver
Slagen som lämnar blåmärken som syns
och värker

Förklaringarna är många av skolan
till förtvivlade föräldrar.
Vad är fel på deras fina pojke?
och det undrar säkert han med.
’Han vill inte leka med de andra’.
’Han är ganska klumpig på gymnastiken’.
’han är inte som oss’ säger pojkarna,
’han är ful ' säger flickorna

Vem var han då? undrar du,
Pojken med legobitarna
med blåmärken på armar och ben
och ångest i själen

Svaret är enkelt; Precis som du och jag
Vem blev han då? frågar du säkert,
Han blev den som de skapade:
en ensamvarg, tillbakadragen och rädd.
Hatade sig själv,
när de inte längre skrek glåporden efter honom.
Självdestruktiv,
när deras händer inte längre sargade hans kropp.
För det var det enda han visste.

Var är han nu då? vill du säkert veta,
och jag kan slå vad om att du är en av dem,
som ropade och slog.
Jo, jag kan berätta för dig
att han tog examen från universitet,
med högsta betyg och fick en forskartjänst på KTH.
För att sedan hittas död av sin syster,
På ett badrumsgolv.

Är det tårar jag ser längs dina kinder?
Är det ånger i ditt tonfall när du utbrister:
’Hur och varför?’
För du var ju inte ensam, du var ju inte den ende,
Just dina ord kan inte ha gjort någon skillnad,
dina slag kan inte ha varit avgörande

Jag hoppas du sover gott i natt.

2004-01-10, Johanna Linder
 
Jag var mobbad under min skoltid. Inte sådär så de slog mig eller stoppade huvudet i toaletten, men den där ständiga psykiska och verbala mobbningen, fanns där varje dag. Jag fick veta hur ful och värdelös jag var, jag hade föräldrar som handlade i fel affär, körde fel bil. Jag var den som folk viskade om och undvek. Jag vet inte hur det gick att klara sig genom hela grundskolan, jag hade min plats i klassen. Jag utmärkte mig inte något större i grundskolan, hade inte jättebra betyg. Jag grät mig igenom nätterna redan då. Ångetsen fanns där redan då och det destruktiva fanns där.
 
Jag började gymnasiet. Jag kände att jag hade chansen att ändra på mig själv, men redan första dagen i skolan, jag gick på Karlbergsgymnasiet i Åmål, var det någon som sa till mig att jag hade en ful tröja. Då visste jag att det skulle bli exakt samma som skolan i Mellerud.
Jag började göra saker för att känna att jag hade övertaget. Jag började plugga helt vansinnigt, hela nätterna och dagarna. Red två hästar och började reglera maten.
 
Maten blev mitt vapen. Ju mindre jag blev, ju mer kände jag att jag fanns. Smärtan, gjorde att jag stod ut. Det var mitt fel. Allt var mitt fel. Det är det längsta förhållandet jag någonsin har haft. Relationen till maten. Fan, om jag bara hade fattat hur jag la krokben för mig själv. Jag skulle aldrig lära mig att tycka om mig själv, ju mer jag svalt och spydde, ju mer hatade jag mig själv. Och förhållandet, mellan mig och ätstörningen finns där ännu.
 

sommaren 2001, efter studenten. Sliten och fan vet allt;)

sommaren innan jag fick hjälp på riktigt, 2003

Färjan till Lysekil sommaren? 2004 tror jag....

 
Jag har ändrat mig så mycket. Jag har växt i rollen som mig själv. Jag hittar på saker, jag åker hemifrån, något jag aldrig har vågat förut, i rädsla om att bli pyskotisk. Jag har tagit avstånd från rakblad och ärr, ätstörningarna slåss jag fortfarande med, likaså det psykotiska. Men det går längre tid mellan varje skov. Dock blir jag aldrig 100% återställd efter ett skov.......

Jag, på Halmgatan 6, första permissionen från 67an i september/oktober 2003

Hösten 2006, en bra period

Resa till Turkiet

Mamma och jag har bokat en resa till Turkiet, vi åker den 11/4-18/4, och blir alltså borta över min 30-årsdag. Vilket inte gör så mycket. Det är ingenting att fira. Någon sa att fylla 30 år är väldigt överskattat och jag bara skrattar åt det. Problemet är bara att det känns som om jag har missat så mycket genom åren. Jag vill inte missa mer nu. Jag vill leva så normalt det går!

Var och träffade Lars och Glenn i tisdags och det är bestämt oss för att kvällen, med temat "psykisk ohälsa" blir av den 20/3 klockan 19:00. Det är gratis och det bjuds på fika. Välkomna dit! Jag skall prata lite om hur min sjukdomsresa har varit, mamma skall prata utifrån ett anhörigperspektiv och min kurator, Birgitta skall stå för vårdperspektivet. Vi har fått lägga om upplägget lite grann, som ni kanske märker och Lars fru, Kicki, skall läsa delar av mina dikter och noveller.

Nu har jag en deadline tills på måndag, då skall presentationen och kortet finns på Lars mail. Pappa skall ta kort på mig i helgen. 16/1 har vi nästa möte, 14:30 och då skall även mamma vara med. Dessutom har jag fått en praktikplats en till två gånger i veckan på ett hundtrim här i Mellerud. nice.

Blå

Min favoritfärg är blå och det är mina ögon med. Blodet är rött, men jag har ingen röd pyjamas. För den är rosa. Vi är snart alla flyktingar, även om det bara är inombords från sitt eget liv och ångest. Jag hatar när det knyter sig i magen och river i bröstet. Att ångesten är så mäktig och intensiv.



älskade Dexter & Oskar



Mamma och jag har bokat en resa. En resa till Turkiet, vi åker den 11/4 och är borta över min födelsedag, den femtonde. Då fyller jag trettio. Hälften till sextio. HerreGud. Det snöar och det täcker allt.

första januari tvåtusentolv

jaha. denna bilden togs på Cupen 2011 i Degerfors. Jag och Dexter

Första dagen på det nya året.