panik

trasas sönder, ett två tre. Finns ingenting kvar. ingen vill se.

Imorgon kommer Moster Eva. Skall bli fint. Pappa ligger på operationsbordet nu. hoppas att allt blir bra.

trött. blä urk. orka alltså

vibbar

"Du kommer alltid ha en del av mitt hjärta"
-nattpersonal som går i pension idag

Skönt att man kan lämna lite positiva vibbar

depressionen är djup. sitter på avdelningen. ingen vet vad som skall hända. inte jag heller.

uppdaterar sen. puss

psykakuten nästa.

uppdaterar mer när jag vet hur allt blir.

hej.

Johanna. jag saknar dig

Time, sometimes the time just slips away
And your left with yesterday
Left with the memories
I, I'll always think of you and smile
And be happy for the time
I had you with me
Though we go our separate ways
I won't forget so don't forget
The memories we made

Please remember, please remember
I was there for you
And you were there for me
Please remember, our time together
The time was yours and mine
And we were wild and free
Please remember, please remember me

Goodbye, there's just no sadder word to say
And it's sad to walk away
With just the memories
Who's to know what might have been
We'll leave behind a life and time
We'll never know again

Please remember, please remember
I was there for you
And you were there for me
And remember, please remember me

Please remember, please remember
I was there for you
And you were there for me
Please remember, our time together
The time was yours and mine
And we were wild and free
And remember, please remember me

And how we laugh and how we smile
And how this world was yours and mine
And how no dream was out of reach
I stood by you, you stood by me
We took each day and made it shine
We wrote our names across the sky
We ride so fast, we ride so free
And I had you and you had me

Please remember, Please remember

Den femte augusti fyllde du 29år. Jag önskar att vi hade kunnat fira det. Jag tände ett ljus och tänkte på dig och tittade på alla kort. När det var du och jag. bara du och jag. Ingen kunde rubba det vi hade, föresten är det nog inte sant, för då hade du varit här idag.

Jag saknar dig, min bästa vän helaste världen. jag älskar dig.

fan

Jag tänker inte skriva saker här för att göra er glada och lyckliga. Om ni inte accepterar hur jag är/mår/borde vara....... det är som det är. Tänker inte måla ett leende för att jag inte har lyckats. kanske gör jag det någon gång. men inte just nu.

nu är det som det är.

dåliga paralleller

Tänk dej en kvinna som drabbas av bröstcancer. Hon kämpar sig igenom behandlingar och äter massor av mediciner varje dag. Tillslut tar hennes kamp slut. Då säger familj/vänner/andra människor, "vad skönt för henne att hennes lidande är slut".

Jag skall dra en sjuk parallell, tänk om det vore skönt för mig att lidandet är slut! tänk om jag har kämpat hårt i många många år och är helt slut, psykiskt och fysiskt.

De säger att det är egoistiskt, men vem är egentligen den som är egoist? Gör mig liten och osynlig, låt bli att älska mig, det vore så mycket lättare att ta steget då.

Vill också tacka Ewa, för att du ringade och sa att du tänker och förstår hur jag mår. det betyder jättemycket! och tro nu inte för guds skull att jag tänker ta livet av mig, detta är bara allmänt skrivande.

deppigt inlägg, sorry btw

Bilden är tagen sommaren 2002. När jag var som värst sjuk i mina ätstörningar... med tiden har det blivit bättre, men det är fortfarande en kamp. Dock "äts" jag upp av det schizoaffektiva och jag vill inte svälja mer.

"Everytime I try to fly,
I fall without my wings
I feel small,
I guess I need you baby"

ursch. Deppressionen är här igen och gör mig så trött. Jag orkar ingenting, fast jag så gärna vill. Jag faller, men ingen verkar vara där och fånga mig. Jag vet att jag har familjen, jag vet att jag har mina vänner. Personen jag vill skicka till Månen, för att det gör mindre ont på så vis. Jag hatar att känna mig så ensam i ett rum fullt av människor. och ingen ser. ingen. oavsett vad ni säger.

Jag vet att jag kan ringa er, jag vet att jag får sova hos mamma och pappa. Jag vet att jag har mina fina så pojkar, men jag behöver någon som är närmare, fysiskt och psykiskt. Men det kommer aldrig hända, för jag är så rädd för närhet, både fysiskt och psykiskt. damn.

Har precis vaknat, varit ute med hundarna och dricker te och ser på Harry Potter i soffan. Men jag vill sova bort den här dagen, jag vill sova bort livet.

blä och urk

Vet du vad kalorier är?
-Nej....
-Det är små otäcka djur som smyger omkring på natten och syr in dina kläder medan du sover!!

Problem med njurarna. Det var så när jag var som sjukast för ett antal år sedan...blä och urk

mina fem.

Bilden är från mars någon gång.



Dagens fem:
"Lycka"

1. Hundarna, alltid förstås.
2. Att Zara och Veronica kommer.
3. Att träningen med Dexter går framåt.
4. Att ha lillebror med flickvän hemma.
5. Att hösten börjar närma sig!

Sitter här och väntar på Zara och Veronica. De åker förbi Mellerud och skall ha lite kaffe, mamma har bakat en paj också. Ute är det "ruggväder", känns som om hösten börjar närma sig.
Dexter haltade igår, så idag är det vila som gäller. Imorgon skall jag försöka cykla lite grann.

Mina dagens fem

Mina dagens fem
"¨filmer"

1. Pirates-filmerna, 123&4
2. Narnia-filmerna, 12&3
3. Vernonica bestämmer sig för att dö
4. Pojken i randig pyjamas
5. Tim Burton-filmer allmänt

saknad

Min älskade älskade. Du är så otroligt saknad, önskar att det var vi igen och jag har inte glömt dig. Jag tänker på dig varje dag. kärlek till dig. nu och alltid

Jag har varit ute och cyklat med Dexter. Härligt. På måndag skall jag och Jeanette cykla ihop:)

imorgon

det gör ont att veta att jag skall leva imorgon.
och imorgon
och imorgon
och kanske ett år och tio år.

och att det kanske aldrig tar slut, iaf inte tillräckligt fort.
Samtidigt som jag är så rädd att det skall bli mörkt, och tomt.

Från och med imorgon, kommer det "dagens fem". För att det skall bli lite positivt och inte bara negativa saker om hallucinationer och ångest.

Bra-lista

1. Hundarna, min äkta kärlek till dem.
2. Sommaren och det underbara, varma vädret.
3. Mina fina vänner och familj.
4. Kunna äta en glass och njuta.
5. Bada i Vänern.
6. Åka till kusten.
7. Promenader.
8. Skogen, berg och sandstränder.
9. Att vara hemma från sjukhuset.
10. Att kunna vara jag och även ibland flera, men jag njuter.

+22 grader. Hundarna ligger i skuggan och jag lyssnar på musik.
Njuter av sista sommarmånaden och längtar till höst och advent.

ny saker är kul

Helt plötsligt har jag börjat att älska att göra nya saker. Speciellt när det gäller hundarna. Jag vågar, är inte så rädd för att misslyckas och misslyckas jag ser jag det som en ytterligare chans att lära mig något. Att veta vad felet är, är minst lika viktigt som det som är rätt.

Har varit ute och gått med Jeanette idag. Bara med lill-Oskar och ja, han uppför sig ganska så bra. Igår var han med på klubben, vilket gick bra och är jättenyttigt för honom.

Skallen skriker efter sömn. Det är ett bra ord, "träningsvärk i hjärnan". Men fan. Jag kan leva ett relativt bra liv trots schizoaffektivten. Trots att det känns som om jag står och trampar på samma ställe hela tiden, gör jag små små framsteg och bara en sak som inläggning, jag har inte varit på avdelningen sen i februari... Och innan dess var det i september+oktober 2009, dvs. fjorton(!) månader. När jag var hos Dr Per sist, sa han att jag verkligen inte har sprungit ner slutenvården.

Ja. Jag har ångest. Ja. Jag hör röster till och från. Ja. Det är skit med maten. Jag har lämnat destruktiviten bakom, den har ingen plats här längre. Se på mina armar och mår illa av att jag kunde hata mig själv så jävla mycket att jag var tvungen att massakera dem.
Tänk alla sommarar jag inte har kunnat visa mig i linnen eller bikini, jag har tappat år som jag inte kan ta igen.

Tänk om någon hade fångat upp mig när jag var tolv. När jag hade ångest som var värre än nu. Eller är det bara "äckliga" minnen och sådant som jag förstorar upp, vet jag inte. Kan minnas hur jag sprang i nattlinne, barfota i snön och skrek. Det gjorde så ont. Om någon hade lärt mig handskas med det, om jag hade fått komma till BUP i tid, kanske jag hade börjat med mediciner innan, undvikigt varje psykostillfälle. Varje psykostillfälle faller hjärnan lite och återhämtar sig inte helt.

Det är sommar ute. Solen skiner och snart är hösten här. Vad kommer hända i höst/vinter/vår??? Det enda jag vet, vilket får mig att gråta är att Peter skall sluta.... han har iaf lovat att vi ska ha kontakt. tack.

Oj. detta blev långt, ha en bra dag!
kärlek

träningsvärk i hjärnan

Stina sa att man nog kan kalla min (störda)hjärna för träningsvärk i hjärnan. Ligger nog något i det tror jag. Det känns bra att kunna sätta ett sådant ord för förklaring Det är någont som alla kan relatera till? eller?

Just nu sitter jag och väntar på att cityakuten skall börja...skriver lite om ämnet ångest. får se om det blir någonting..

kärlek.

"duktiga-flickan syndromet"

Jag råkade ut för "duktiga-flickan syndromet". Det var hästarna, framtidsplaner och betygen. Rädslan att inte ha någon kontroll över det som hände, tog jag till någonting som jag kunde kocentrera mig på. Mat!

Maten blev mitt vapen. Jag kontrollerade hela min omgivning med järnhand. Alla tassade omkring mig för att inte göra mig arg eller ledsen. Vilket kunde medföra att jag inte åt på flera dagar. Mamma gömde mat som jag "hittade" på natten när magen skrek av hunger. Hängande över toaletten och spydde, viskade mamma på andra sidan dörren att det hördes, trots att vattnet brusade i handfatet.

Döden tittade på när jag var ensam och jag levde med självhatet och tryggheten att jag kunde skära sönder armar och ben. Någon sa, att jag var underbar och bra som jag var, men varför ler inte spelgenl? varför äter den upp kroppen och ljuger och ljuger. varför ler döden så lockande? Men vad gör det, när jag redan var död.
Att äta eller inte äta. Jag dog hellre än att äta när någon såg. Jag skämdes. Jag insåg inte att jag inte var odödlig. Jag trodde att jag var "king of the world". Tillslut var jag tvungen att bestämma mig, om jag skulle leva eller dö. Jag valde livet, men visste inte vad det innebar.

Jag trodde att jag hade kontroll, men det var just det jag inte hade. Jag var tvungen att bestämma mig för att jag skulle leva eller dö. För ätstörningar kan leda rakt in i döden, faktiskt! tro mig när jag säger, att det verkligen inte är någon dans på rosor. Man tror att man skall bli lyckligare om man är smalare, men det finns ingen botten någonstans.

I tunneln finns det ljus, om man tittar tillräckligt noga.
Ibland vill jag säga och skriva att det finns något lyckligt slut på allt det här, men tyvärr gör det inte det. Inte ännu i alla fall.
med all min kärlek.

schizoaffektivt

Hopp. Nu rasar det igen. Försöker andas, försöka att inte dras med..... Men, det är bara att ta nya tag. BLÄ på sjukdomen.

Jag vet att jag inte skall gömma mig bakom det, men det är svårt.....