tjockkänsla

Jag tror att det är en jobbig period nu för många. Medan många njuter av värmen, grillar, badar. Men så är det dom som förknippar allt det där med självhatet mot sin egen kropp.
Jag vände upp och ner på min garderob för att hitta lite sommarbyxor. Bröt ihop på golvet och grät när jag upptäckte att byxorna är alldeles för små! Det var dom inte förra sommaren.

Jag har slutat äta socker, mest för att jag är sockerberoende, inte så mycket för att det är kalorier och så. tycker det syns lite i ansiktet att jag inte är så "fluffig". Men tydligen har jag sett fel. Jag har sett fel!!!! Blir förbannad och ledsen på mig själv. Hatar mig själv lite mer och tänker, om det bara vore höst.

Sommaren borde vara en tid och njuta och ha det gott. Göra utflykter och äta glass. Istället mår jag dåligt av alla tuggor, av varje majskolv, av varje köttbit. Jag är så trött på det här. Såhär har det varit varje sommar sedan slutet av 1900 och  2000-talet.

Jag sitter hemma om kvällarna och så rinner tårarna. Jag vill inte vara tjock!

Jesuskomplex

Det finns något i mitt liv som kallas för "jesuskomplex" av vårdare och läkare. Det är den känslan att jag måste må dåligt för att andra ska få må bra. Någon måste ta den rollen att offra något. Den personen är jag, jag måste må dåligt för att andra ska må bra.

Det är krig i världen. Ibland får jag för mig att jag ska lösa hela världssituationen, att det är mitt fel att det ser ut som det gör. Om jag mår bra en dag eller ett par dagar får jag otroligt dåligt samvete, speciellt om jag typ ser på nyheterna och någonting har hänt.

Så kommer det rationella Johanna fram, tränger bort röster och tvång och vet, helt rationellt att jag inte kan göra någonting åt det. Men det är bara en kort kort stund.

När jag läser detta låter jag som värsta martyren. Jag vill inte att det ska vara så.
Det är viktigt att släppa taget, inte tänka så mycket över det jag inte kan förändra och göra något åt. Släppa ångesten när det går, ta tillvara på dom fina dagarna.

Hon i kassan

Alice sitter i kassan på coop, fem dagar i veckan ungefär fyrtioåtta veckor om året. Nästan varje dag kommer hon, flickan som Alice inte kan slita sin blick ifrån. Det är alltid samma saker i korgen. Dom första veckorna tänkte inte Alice så mycket på henne, men nu, två år sedan hon började, kan hon inte låta bli att undra.

Flickan har linblont hår och blåa ögon och smal. Ofta ser hon ut som om hon har gråtit och väldigt trött, som hon aldrig fick sova. Jackan hon har är svart, under är det ofta en hoodie och ett par jeans.  Ett par converse. Egentligen lägger inte Alice märke till vilka det är som betalar för sina varor, men vissa personer fastnar på näthinnan, vissa personer är så vassa på hornhinnan att det inte går att glömma. 

Flickan är härjad och sliten, fingrarna som pillar upp kortet ur telefonfodralet och hur hon stryker undan luggen ur ansiktet. Såriga mungipor och trötta steg genom affären, fram till kassan.

Korgen hon kommer med varje gång innehåller nästan varje gång samma varor. I början tyckte Alice att det var ”märkliga” varor. En liter mjölk, smör, vaniljglass och kolasås. förpackningar med grädde och alltid samma sorts chips. Precis vid kassan finns lösgodiset. Ofta står hon länge där och tittar. Stryker över lådorna. Det ser ut som om hon äter med ögonen, det ser ut som om hon tänker; ”Inte idag”. Andra dagar plockar hon ihop godis för nästan fyrtio kronor. 

Alla varorna åker på bandet, genom kassan, allting hamnar på kvittot. Hon tackar alltid ja till det och hennes hand smiter ner i godispåsen och tar ett par gelehallon. Hon håller den tätt intill bröstet. Men precis innan hon går ut genom dörren slänger hon påsen i sopptunnan bredvid dörren. Men idag gick hon ut genom dörren, med kassen, med godiset. 

För var dag som går blir det mindre och mindre kvar av henne. Alice funderar varje gång på om hon skulle fråga hur hon mår. Hon tänker, hade det varit hon som hade kommit in på coop alla dagar, handlar samma varor, varje dag. Att köper grädde och chips och sköljer ner det med lättmjölk. Men Alice är som alla andra människor, hon låter det vara. 

Flickan har precis kommit ut ur COOP. Det var samma kassörska idag igen. Hon funderar på om kassörskan la märke till vad hon handlade och att det faktisk andra gången idag? Hon kommer hem, drar ned persinner och plockar upp maten. En liter mjölk, smör, vaniljglass och kolasås. förpackningar med grädde och alltid samma sorts chips. Hon låter hungrig fingrar öppna alla påsar, hör hur magen skriker. Allting slinker ned i magen. Då inser hon det är för mycket, igen. Går in på toaletten och kräks. igen. 

Imorgon går hon till ICA istället.

Ätstörd

Fruktansvärt tungt just nu. När jag var hos läkaren pratade vi om vikt, min historia med ätstörningar och hur svårt det är att gå ner när man har leponex som medicin, jag är så himla rädd att folk tror att jag bara äter massor och går upp i vikt. Står still just nu, men jag behöver ju gå ner en del. Det känns alltid mer på våren och sommaren, när man ska vara lättklädd. Förra sommaren trodde folk att jag var gravid. Det gör mig så jävla ledsen.

Många mediciner blir man hungrig av och äter så man går upp, men just leponex gör att man går upp, jag tror att jag gick upp nästan 25 kilo. och det är hemskt jobbigt även om man inte är ätstörd.

Idag skiner solen ändå, jag sov länge och när jag hade kommit upp, åkte vi till skogen och gick en timme med hundarna. Underbart. Saknar Katarina och våra promenader, nu när hon är i USA. Hon borde komma hem på söndag eller någon.

På söndag åker Oskar till Tyskland med Carina på utställning. Han blir borta en vecka! Det känns så otroligt långt och jag saknar honom redan.

Nu ska jag försöka vara positiv ändå. Solen skiner.