kom ändå ner lite tankar och känslor

Det är en ny dag och varje bulimikers räddning.

 

Ny dag. Jag lovade mig själv igår kväll att jag inte skulle äta sötsaker idag. Denna veckan. Aldrig.

 

Det börjar med frukost- te och lite yougurt.

Bra.

 

Jag bestämmer mig för att inte äta något förrän det är middag.

Det går ett par timmar.

Sen är det kört.

 

Jag har för nära till Konditoriet. Det tar inte ens en minut att gå dit.

Köper bullar, köper kokosbollar.

Jag slänger påsen med innehållet i sopptunnan.

Duktigt.

 

Klockan blir tolv. Börjar planera för middagen denna eftermiddag/kväll.

Oxpytt.

Läser på innehållet och inser att det nog kan funka.

Pucko.

 

Det tar inte många minuter att gå till Hemköp. River ner saker i korgen, men ångrar mig så fort jag går ut ur affären.

Är det öppet köp på mat?

Idiot.

 

Kvällen kommer och jag stecker oxpytten med massa peppar. Det smakar inte mycket. Jag tycker ändå att jag är ”duktig” för att jag äter ”vanlig” mat. Men efteråt kommer ångesten.

Ligger över toaletten.

Igen.

 

Inser efteråt, hade jag bara ätit den där förbannade oxpytten hade jag varit lyckad. Då hade det funkat.

Se där, se jag misslyckades igen.

 

Efttersom misslyckadet ändå är ett faktum, kan jag lika gärna äta. Slänga imig, hetsa.

Bara jag får upp allt igen.

 

Tårar. Ångest. Raseri. Panik. Äckel.

 

Jag borstar tänderna för att få bort smaken. Kryper ihop i sängen. Det är tårar och ångest.

Men….

…Lovar mig själv, imorgon

Imorgon är en ny dag och varje bulimikers räddning

 

synd

Jag önskar att jag kunde skriva som jag gjorde förr. Det är tomt på ord. Samtidigt har jag sååå mycket som vill komma ut.

Tisdag blir det besök i Trollhättan hos Dr.Per. Mamma ska med. känns skönt. Undrar vad som kommer tas upp. Ska be om starkare zyprexados att ta vid behov. Hellre zyprexa än xanor, även om jag tar xanor när det är jävligt illa.

Har ont i kroppen, antar att det är för att jag spänner mig och har ångest. Men men Så är det ibland, det har varit så förr. Har fyllt år också, i tisdags. Mysig dag.

Just nu tänker jag mycket på framtiden. Hur det ska gå, ska jag vara ensam hela mitt liv? Ibland blir jag så arg på mig själv att jag inte kan var mer social. det enda sociala jag har  är mamma och pappa. Pratar med kompisar i telefon och träffar J då och då. önskar att jag hade en kompis som Johanna en gång var. Jag är så jävla förbannad för att hon lämnade mig, att hon bara försvann. Känner matt jag vill ha en förklaring. Men nej då.