Det är jobbigt att sitta bland folk och äta. Det är jobbigt att säga att det faktiskt är bättre, när jag egentligen står kvar på exakt samma ställe. Trampar vatten. Fysiskt sätt är jag ju "frisk", psykiskt, är det precis som det har varit den femton sista åren i stort sätt.
Jag försöker prata med min ssk. Men hon byter bara ämne eller skrattar. Jag tycker inte alls att det är roligt, inte på något enda vis. Som sagt, fysiken är okej. Men jag känner hur kroppen dyker ner under ytan igen. Måste jag nå absoluta botten? en gång till? två gånger till? innan dom fattar verkligheten.
Som sagt.....
se du mig växa, se rundare ut
tro inte att min ångest är slut.....
Det som är värst. Är när jag har mat kvar när andra har ätit upp. Jag vet inte om det är för att jag har ätit för sakta, för att jag inte kan blanda saker på tallriken(inte sallad och kyckling på samma) eller är det för att jag äter på tok för mycket?
Jag gjorde ett val för många år sedan. Jag har gjort ett val i dag att äta, även om det är mycket, lite eller aldrig "normalt".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar