regnar ute.... och inne

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Mår riktigt jäkla dåligt. Fuck this Life. Ångest. Xanor. Röster. Zyprexa. Panik. ledsen. gråter.  tårar tårar tårar. Jag vill inte bli såhär. Jag känner igen det allt för väl. Mamma stirrar på mig. Säger att hon ser att jag mår dåligt. Klart hon ser när hon stirrar sådär. Så kramar hon mig och jag älskar henne så jävla mycket. mamma. jag älskar dig.

Massa konstiga lukter hela tiden. Kläderna luktar. jag luktar, inuti och utanpå. Jag tror jag håller på att ruttna inifrån. Det är som en kompost på hösten. Löven faller från träden, snart finns det inga kvar. Min kropp är precis tvärtom, allting läggs på. trycker och tar plats.

Kom in i duschen idag efter mycket om och men. Det är fan inte så konstigt att saker luktar. Tvättat håret och nu luktar det gott igen. det får inte dröja så länge till nästa gång. lovar jag mig själv. varje gång.

hundarna får mig att gå upp på morgonen. Dom måste ut. Dom måste ut på kvällen. Fick jag, skulle jag aldrig gå upp. inte idag iaf. inte imorgon. men sedan kanske jag mår bättre. det är det jag lever för, att det kanske blir bättre. och snön. jag längtar efter snön.

detta var deppigt. men det regnar ju ute.....

förbannat ont

vill bara skrika för det gör ONT!

Jessica är så klok

"det finns en dag då ingen längre säger att du är fin, det finns en dag då alla bara säger att du är smal"

GRATTIS Johanna!!!

Jag stod och väntade på bussen som skulle ta mig till min ssk på sjukhuset för ett samtal. Såg att en bekant satt på gräset längre bort med sin mamma. Bussen kom och jag gick bort för att stiga på- då kommer hon springande.

- GRATTIS Johanna, ska du ha en bebis!? Hon log.

kände hur jag blev iskall i kroppen.....

- nej, jag är bara tjock.

trängde förtvivlat bort tårna och gick fort på bussen. Jag grät hela vägen upp, tänkte att jag skulle ta upp det med Petra(min ssk)  men när jag satt där kändes allting bara så jävla patetiskt och jag kände mig så jävla tjock.

så, grattis Johanna, det du inte visste, du ser gravid ut!!!!!!

Frankrike

Har kommit hem från Frankrike nu. Det har varit en bra resa, dock med mycket matångest pga mycket pizza och sådan ångestmat. men jag fixade det ändå. Jag har varit rätt sliten och trött sedan jag kom hem eftersom det har varit en lång resa och lite sömn, men det känns som om jag har kommit ikapp mig själv igen. På kvällarna har jag legat och mått ganska dåligt, men tagit en xanor och en zyprexa och somnat i tårar. På dagarna har leendet tagits på och det har varit ok.

Det känns konstigt att komma hem från nästan 30grader till ett kallt Sverige med blåst och kalla nätter. Men nu längtar jag efter hösten, få tända ljus och rökelser och sätta på sig tjocktröjor och raggsockor. Ja, nu så, kommer snart hösten.

inte lätt att leva med

Jagar mig. Sluta jaga mig. Skuggorna kommer med mörkret, säger farväl av ljuset. För det är aldrig ljust. Alltid snårigt och alltid iskallt och ensamt. Känner ständigt någon i hasorna , men när jag vänder mig om är dom borta. Tittar en gång till och det är ingen där. Kan jag ha inbillat mig? Är viskningarna bara en inbillning?

I huvudet är det trångt och stökigt. Hjärnan är speedad och det känns som den vill springa ett Marathon, men kroppen orkar inte sitta rakt. Sträcker mig efter asken med zyprexa på bordet och tar en tablett eller två. Känner hur lugnet sakta kommer.

Vissa dagar har jag sådan hemsk dödsångest att jag inte vågar ta några mediciner för jag är så rädd att jag ska somna. Rädd att jag inte ska vakna igen. Rädd att det bara ska bli mörkt och kallt. Andra dagar är det , det enda jag vill. Att bara driva bort i någon slags drömlöst land där ingen når mig.

Sluta jaga mig. Jag känner mig jagad. Är det någon där? Är det någon där?

På morgonen vaknar jag igen. Har nästa glömt natten som mest har varit i vaket tillstånd, men som jag ändå inte är medveten om vad som händer. Minns hur jag bara var totalt kaotiskt förlamad i skallen och hur rädd jag var. Och det var ingen där, för jag har ingen. Ingen att ringa, ingen att krama, ingen som finns där. Var är du? Samtidigt vill jag inte att någon ska se mig såhär. Jag vill inte att någon ska se mig såhär trasig och uppochner. Vill inte att någon ska se mig gå sönder om och om igen.

SKIT.

Sluta upp att följa efter mig. SLUTA! Snälla.

Och så går jag sönder igen. Och igen och igen. Men ingen plockar upp skärvorna länge. Förr fanns det alltid någon där. Någon som alltid har städat i min hjärna och plockat upp när jag har kraschat in i väggen. PANG, krasch, bang. Men nu, finns det ingen kvar. Dom har tröttnat, för jag blir aldrig bättre. Jag blir bra och alla är glada för att jag ler. Men sedan blir jag ledsen och sjuk igen och alla blir besvikna igen och jag är verkligen inte lätt att leva med.

Inte lätt att leva med och snälla, sluta att följa efter mig.

mjo

jag har inte sovit på länge.....

pirr

Jag träffade en gammal klasskompis idag. Hon har bott i Stockholm i många år och kommit tillbaka med sin son och ska bo i sina föräldrars hus. Hon gick med på en promenad. Kanske kan det bli en kompis att fika med/se på film med? Vi hade hästintresset gemensamt när vi var yngre. Jag känner hur jag har tappat många år, hur mycket yngre jag känner mig än dom andra i samma ålder. Att dom har skaffat barn och jag bara har haft massa jävla ångest.

Vi var i Åmål den 6/6 på Dalslandscupen med klubben. Satt och pratade med Ingrid och hon visade en bild på en jobbarkompis som jag tyckte såg bra ut och när jag kom hem hade han lagt till mig som kompis och vi började prata via facebook, snart bytte vi nummer och vi har smsat sen dess.  Det pirrar. Han verkar snäll och gullig. Han är rätt mycket yngre, men det spelar väl ingen roll? Jag hoppas. Jag hoppas så.  Jag vill ha någon att dela vardagen ihop med, att dela det fina med. Håll tummarna för mig!

Resan till Frankrike är bokad. Vi åker den 5/8-15/8. Härligt. Min kusin Håkan har sitt sommarhus där, det ska bli så gott att avsluta sommaren i Frankrike. Hundvakt bokad, kommer sakna dom massor, men dom har det bättre hemma!

 

En text som berör mig så jävla mycket

En text som berör mig så jävla mycket. 
"I can almost see itThat dream I am dreamingBut there's a voice inside my head saying"You'll never reach it"
Every step I'm takingEvery move I make feelsLost with no directionMy faith is shaking
But I gotta keep tryingGotta keep my head held high
There's always gonna be another mountainI'm always gonna wanna make it moveAlways gonna be a uphill battleSometimes I'm gonna have to lose
Ain't about how fast I get thereAin't about what's waiting on the other sideIt's the climb
The struggles I'm facingThe chances I'm takingSometimes might knock me downBut no, I'm not breaking
I may not know itBut these are the moments that[ From: http://www.metrolyrics.com/the-climb-lyrics-miley-cyrus.html ]I'm gonna remember most, yeahJust gotta keep going
And I, I got to be strongJust keep pushing on
'Cause there's always gonna be another mountainI'm always gonna wanna make it moveAlways gonna be a uphill battleSometimes I'm gonna have to lose
Ain't about how fast I get thereAin't about what's waiting on the other sideIt's the climb, yeah!
There's always gonna be another mountainI'm always gonna wanna make it moveAlways gonna be an uphill battleSomebody's gonna have to lose
Ain't about how fast I get thereAin't about what's waiting on the other sideIt's the climb, yeah!
Keep on moving, keep climbingKeep the faith, babyIt's all about, it's all about the climbKeep the faith, keep your faith, whoa"
-MILEY CYRUS - THE CLIMB 

vill bara berätta....

...... att det är 8 ÅR SEDAN JAG SKADADE MIG!!!!!!

Flytt

Jag tycks inte bli av med min lägenhet innan jag ska flytta första april.... surt, att slänga ut 5000:- bara sådär och jag pratade med min hyresvärd och naturligtvis visste han inte om jag får lämna den innan. skit. men jag valde att skriva på kontraktet.

Dexter är inte 100%. något är fel. jag hoppas att jag inte har rätt......

Fan. Se mig

Det är jobbigt att sitta bland folk och äta. Det är jobbigt att säga att det faktiskt är bättre, när jag egentligen står kvar på exakt samma ställe. Trampar vatten. Fysiskt sätt är jag ju "frisk", psykiskt, är det precis som det har varit den femton sista åren i stort sätt.

Jag försöker prata med min ssk. Men hon byter bara ämne eller skrattar. Jag tycker inte alls att det är roligt, inte på något enda vis. Som sagt, fysiken är okej. Men jag känner hur kroppen dyker ner under ytan igen. Måste jag nå absoluta botten? en gång till? två gånger till? innan dom fattar verkligheten.

Som sagt.....

se du mig växa, se rundare ut
tro inte att min ångest är slut.....

Det som är värst. Är när jag har mat kvar när andra har ätit upp. Jag vet inte om det är för att jag har ätit för sakta, för att jag inte kan blanda saker på tallriken(inte sallad och kyckling på samma) eller är det för att jag äter på tok för mycket?

Jag gjorde ett val för många år sedan. Jag har gjort ett val i dag att äta, även om det är mycket, lite eller aldrig "normalt".