En rejäl knytnäveslag rakt i ansiktet. Mina tankar förstör, min ångest förstör, allt är förstört. Hur orkar man igenom botten gång på gång? Hur orkar man att slå sig totalt samman och sedan resa sig, vara stolt, gå rak i ryggen?
Ja. Man gör ju det. Annars hade jag fått lägga mig i sängen och dö. Men i stället krälar jag i dammet, reser mig och frågar, "hur hittade jag tillbaka?" Det har varit såhär i minst 15år. Klart som fan att det tar på krafterna. Klart man blir trött på livet.
Min kontakt på psyk pratar om att finna sig själv, sitt inre och lita på sina insikter och att vidga cirklarna. Sitter och stirrar och funderar hur det ska gå till och hur vida dom där cirklarna ska vara? Jag känner mig så jävla värdelös, sitter i min lägenhet. Är ensam. Dom människorna är där för att jag betalar för det. låter inte bra. Har mamma och pappa, resten av familjen, hundarna. Jag vet vilka som är mina vänner. Dom som står där oavsett. Men allt är så långt borta.
Kaos. Det är nog ett bra ord för det. Röriga tankar och känslor. Röster och spindlar i taket. Dom säger att det blir bra igen, men, det har inte blivit bättre och det kommer alltid tillbaka om jag för ett par veckor ändå ler.
jag ger inte upp än i alla fall.
