Jag minns sommarsol och sandstränder, sönderrivna kläder och
blåmärken. Trasigt självförtroende och ärrade armar. Jag minns mammas kramar
och ord, ”du är viktig och bra”. Jag minns hårda slag och tårar längs kinderna,
”du är ingen och värdelös”. Jag minns hur självförtroendet slogs ut ur mig. Jag
minns hur allt jag hade trott på försvann.
Jag minns nybakade bullar och mjölk. Minns spyor och och
otvättat hår. Jag minns när jag faktiskt älskade mat, medan jag nekade allt som
jag visst att jag faktiskt inte borde. Tomma kalorier och fingrar i halsen, för att jag var misslyckad och
rädd, äcklig och full av ångest.
Jag minns hur tabetterna låg i handen, jag minns hur jag
balanserade på räcket, balanserade mellan liv och död. Lekte en katt och råtta
lek, som kunde döda mig. Jag minns hur jag inte brydde mig, hur jag under korta
stunder ändå hade styrkan och viljan, men jag minns att livet var något som
bara gjorde ont och jag egentligen bara ville slippa.
Jag minns hur jag var
ordinerad 30tal tabletter. Jag minns hur kräkreflexen kom direkt när jag
öppnade munnen och försökte svälja. Jag minns valet att ta medicinen varje
morgon, middag och kväll och hur jag faktiskt valde bort det. Jag minns att
ingen förstod och jag ville bara förklara.
Framförallt minns jag dom mörka nätterna och alla tårar. När
ingen såg och ingen längre orkade bry sig. Jag minns hur jag grät mej till
sömns. Jag minns hur varje sekund var hundra knivar rakt i hjärtat. Jag minns
hur varje morgon kändes som ett hån. Ett hån mot mig när jag egentligen inte
ville mer. När jag inte orkade kämpa mer. Minns hur jag slöt ögonen och fick
panik för att jag trodde att jag skulle dö. Minns hur jag öppnade ögonen dagen
efter och var besviken över att jag fortfarande levde.
Jag minns hur mamma och pappa grät om kvällarna när dom
trodde att jag inte hörde. När jag låg sömnlös och högg mig själv i bröstet med
ångest. Jag minns hur jag drog täcket över huvudet och jag minns att jag bara
ville bli som jag var en gång.
Jag minns hur jag föll. Jag minns hur rösterna tog över min
kropp, mina tankar. Jag minns hur rädd jag var, för att allt var så skrämmande.
Jag minns hur min frihet togs ifrån mig och jag minns hur dörren låstes.
Jag minns hur jag var i någon slags dröm. Jag minns hur
solen faktiskt gick upp vissa mornar. Hur
molnen lät bli att skymma mina ögon. Jag minns hur saker försvann. Jag minns
hur allt som hade varit min verklighet plötsligt tvättades bort. Jag minns hur
jag valde livet, trots att det gör så jävla ont.
