Jagar mig. Sluta jaga mig. Skuggorna kommer med mörkret,
säger farväl av ljuset. För det är aldrig ljust. Alltid snårigt och alltid
iskallt och ensamt. Känner ständigt någon i hasorna , men när jag vänder mig om
är dom borta. Tittar en gång till och det är ingen där. Kan jag ha inbillat
mig? Är viskningarna bara en inbillning?
I huvudet är det trångt och stökigt. Hjärnan är speedad och det
känns som den vill springa ett Marathon, men kroppen orkar inte sitta rakt.
Sträcker mig efter asken med zyprexa på bordet och tar en tablett eller två.
Känner hur lugnet sakta kommer.
Vissa dagar har jag sådan hemsk dödsångest att jag inte
vågar ta några mediciner för jag är så rädd att jag ska somna. Rädd att jag
inte ska vakna igen. Rädd att det bara ska bli mörkt och kallt. Andra dagar är
det , det enda jag vill. Att bara driva bort i någon slags drömlöst land där
ingen når mig.
Sluta jaga mig. Jag
känner mig jagad. Är det någon där? Är det någon där?
På morgonen vaknar jag igen. Har nästa glömt natten som mest
har varit i vaket tillstånd, men som jag ändå inte är medveten om vad som
händer. Minns hur jag bara var totalt kaotiskt förlamad i skallen och hur rädd
jag var. Och det var ingen där, för jag har ingen. Ingen att ringa, ingen att
krama, ingen som finns där. Var är du? Samtidigt
vill jag inte att någon ska se mig såhär. Jag vill inte att någon ska se mig
såhär trasig och uppochner. Vill inte att någon ska se mig gå sönder om och om
igen.
SKIT.
Sluta upp att följa efter mig. SLUTA! Snälla.
Och så går jag sönder igen. Och igen och igen. Men ingen
plockar upp skärvorna länge. Förr fanns det alltid någon där. Någon som alltid
har städat i min hjärna och plockat upp när jag har kraschat in i väggen. PANG,
krasch, bang. Men nu, finns det ingen kvar. Dom har tröttnat, för jag blir
aldrig bättre. Jag blir bra och alla är glada för att jag ler. Men sedan blir
jag ledsen och sjuk igen och alla blir besvikna igen och jag är verkligen inte lätt att leva med.
Inte lätt att leva med
och snälla, sluta att följa efter mig.
