6 år

Jag saknar min toker<3

Idag är det sex år sen jag skar mig. SEX ÅR!!!!!! jag har bjudit på kakor och skrivit ett brev till personalen och alla är stolta och tycker jag är bra.JAG, bra....

Jag åker hem i helgen och går det bra skriver I-G ut mig via telefon på måndag. Börjar bli väldigt trött på det här.

Men tänk, SEX ÅR!!!!!

tillbax till avdelningen

Jag har klarat en natt hemma. Sovit hela natten, ingen speciell ångest, tagit mediciner.
Nästa gång blir det en hel helg.

!!!!!!

Håller andan, jag vet hur illa det kunde ha gått!!!!
Håller tillbaka tårarna, för hon lever!!!!

rodd

Ledsen, arg och hungrig.

hej hopp

Finns inte mycket att skriva. Jag är yr och orkeslös. Tom coh ledsen. Sa förut att jag mår bättre. JAG MÅR BÄTTRE!!! fan vad jag ljög. eller? eller är det så att jag inte vill känna efter. eller åka hem.

fick en tillsägelse att jag bara får väga mig en gång i veckan. varför liksom????? "jag skall inte väga mig hela tiden när jag är såhär ostabil"

tårar

Allt är panik. Allt är kaos. Jag vill inte mer. *tårar som rinner*
Jag vill ut, jag vill fly. Jag orkar inte mer.

Anders kom igår, men jag saknar Jessie. Väntar på att mamma skall ringa, men det är ganska dött på den fronten. Kanske är hon ute med hundarna? Förhoppningsvis kommer hon imorgon.

Möte med I-G sen, nervös som sjutton efter allt som har ställt till......

fasthållen

Jag ville skrika ifred. Jag ville sparka och gråta och skrika igen. Men C skulle bara hålla fast och jag sa åt honom att släppa, skrek åt honom att sluta skrika åt mig. "de gör bara sitt jobb".

Jag är vansinnigt arg på I-G. Jävligt arg. Jag bad om hjälp och hon gav den inte. Jag skällde ut henne efter noter och det enda hon säger är: "du får en dubbeldos" KÄRRING!!!!!!!

brottarmatch

Jag fattar inte. Jag har ALDRIG varit såhär dålig. Igår kom jag tillbaka efter nattpermis. Sov inget o tårarna kom direkt. Det börjde spåra ut. Jag hade en personal som gick med mig för jag kunde inte vara sist. Jag skrek och allt var kaos.

I-G ordinerade 10mg zyprexa o xanor o skullle komma tillbaka efter ett möte. Jag väntade och väntade. Jag skrek o försökte kväva all jävla fucking ångest. Grät.
Hon kom tillbaka. Jag grät och sa att jag ville prata med peter. hela tiden. jag kunde inte sitta still på läkarsamtalet. det var hemskt.

avd-föreståndaren försökte vara pedagogisk som vanligt, men jag kände mig trängd och skrek åt honom o då höll han fast mig. Jag sa att han skulle sluta skrika å mig, men jag tror inte att han fattade.

hon ordinerade 10mg zyprexa och xanor och då blev jag såg jävla arg att jag skällde ut henne. A satt hos mig en stund. Vaknade halv fem imorse. Mår fortfarande piss, men jag har kunnat vila.

Jessica byte avdelning igår, saknar henne.....

Ät eller dö

En alkoholist kan sluta dricka sprit.
En rökare kan sluta att röka cigaretter.
Men en matmissbrukare får aldrig sluta äta.

Dilemmat som jag ständigt slåss med.
Äta eller dö.
Dö och äta.
Kräkas och äta.
Äta och behålla maten i en sprängande mage.
Den ständiga ångesten som alltid hör ihop med mat.
Jag måste kunna äta när andra ser.

”Ser de hur mycket jag äter?”
”Märker de om jag smyger i på toaletten och kräks tyst?”
Äckliga, äckliga Johanna (mina kommentarer).
Varför skulle du äta den där smörgåsen?
Hur kunde du sätta i dig den bullen?
Och vad fan skulle det vara bra för att äta två liter glass?

Jag tittar på dig under lugg och undrar hur det kunde gå såhär Johanna?

Det har varit en ständig kamp.
Gå två mil om dagen och bara dricka ett glas vatten.
Gå ner tre kilo på en vecka för att sedan gå upp fem.
Fasta i två veckor, gå ned 5kg och upp sex.
Hetsäta, smygäta. Tokäta.
Ursch, jag hatar mig själv…

Jag speglar mig jämt.
Nyper i fett som du säger inte existerar.
Jag drömmer om nyckelben, höftben och revben.
Och jag vet, jag vet, att jag inte skulle vara lyckligare tio kilo lättare!

Du säger: Du är inte tjock, bara inte tillräckligt smal i dina ögon.

Jag är tröstlös.
Allt är borta, all värdighet.
Skall jag dö, skall jag dö smal.
Alla ord har gjort mig stum.
Alla skrik har kvävts i en tystnat.
Du tror att det inte är långt kvar nu och skakar om mig gång på gång.

I mörker ligger jag vaken och tänker på dig Johanna, hur ont det gör inombords.

Skulle jag kunna dö?
Hur då?
Jag är inte smal, jag är ingen anorektiker.
Men du försöker förklara att bulimi är minst lika farligt.
Du säger att mitt hjärta kan ge upp när som helst.
Jag tror dig inte.

Jag tror inte på dig Johanna, när du säger att du inte bryr dig om du dör eller lever.

Jag ville bara bort för en stund. Bara andas lite igen.
Barra vara jag.
Men inte ens det kunde du tillåta mig.

En vit duva flög mot himlen och jag är säker på att det var du Johanna.

prata med sig själv

Hennes ord fängslar

Hon satt i min säng och formade ett språk som bara jag kunde förstå. Hon sa att jag var den enda som kunde tolka hennes målande metaforer. Hon berättade att hon sovit i en säng full av missförstånd. Att kuddarna var hårda. Att lakanet var fullt av smulor vassa som nålar, som skavde sår på hennes sköra kropp.
Täcket värmde henne inte längre. Mörkret hade ätit sig in i madrassen och fönstret till hennes rum gick inte att stänga. In drog kalla vindar som låtsades ömt smeka hennes kropp.

Hon berättade att hon döpt sin personlighet till något hon hatade. Hon formade ord som fick mig att förstå att andra såg upp till henne, när hon egentligen kände sig som ingen alls. Jag ville berätta för henne att hon var starkare än någon annan. Att hon lämnat avtryck hos andra människor och att hon var betydelsefull för många.
Men hon lyssnade inte ett ord på det jag sa. Just nu var det bara hon, och hennes ord i min säng. Det fanns ingen plats för mig. Jag var bara den som skulle ta in hennes ord i min kropp. Känna hennes hat.
Jag skulle kunna bära vad som helst för den här flickan. Jag skulle kunna bära hennes hat resten av mitt liv, bara hon fick en chans att andas.

Hon pratade om sina minuter som en film. Att färgerna tonats ut och att ridån börjat falla allt längre och längre ner. Hon sa att hon längtade efter nya repliker. En ny karaktär. Det regnade i den här scenen. Någon spolade framochtillbaka. Filmen hade börjat slitas ut. Hon sa att det flimmrade. Hon kallade sina timmar för ett soundtrack, och att de just nu spelade en dålig låt. Någon hade tappat skivan i marken. Rakt ner på en grusväg.
Den var full av repor och vissa låtar hackade, andra gick inte längre att lyssna på.
Hon pratade om något som hon saknade.

Vändpunkten.
Vändpunkten i filmen om hennes liv.

Jag vände mig om, mot henne, för att ta hennes hand då jag såg att hon inte längre satt i min säng och pratade i målande metaforer. Det var då jag förstod att jag spenderat den senaste timmen genom att prata med någon som var mig själv.

tidig morgon

gammal bild, men ändå.....=)

vaknade före sex idag. var uppe o prata med personalen och fick lite te. Nu sitter jag och väntar på att jessica och anna ska vakna så vi kan se på film. Imorgon åker jag på perm. jobbigt. vet inte hur jag skall göra med mat och sånt. mamma kanske inte vill åka på resan om jag inte äter.
Är trött och yr konstant. jag är rädd att jag skall svimma, men än har inget hänt. ÄT för helvete!!!!!!!

Åsa var här igår. Jättetrevligt. Hon är min ängel och kommer alltid vara, till månen och tillbaka.

vilja

uppe tidigt och drack te. så småningom vaknade Anna och Jessica och vi har sett på film.

Kroppen är full av ångest och jag känner hur all vilja och kraft rinner ur mig. jag orkar inte, efexorn ger noll effekt. får se vad läkaren säger imorgon. peter är här och kan prata för mig lite........

Jessica och jag känns som om vi har funnit varann, jag hoppas inte bara att det är jag som tycker det, utan att det är umsesidgt....

snälla vilja och livsgnista, kom tillbaka.

orsakade ett brandlarm

Hade tvättat håret och stod och fönade det. Det började lukta bränt och jag funderade inte så mycket på det förrän det började tjuta och personalen kommer springande! Snacka pinsamt=P
Eftersom det inte var någon brand tog det ett tag innan brannmännen kom, typ tjugo minuter..... ursch så jag skämdes....

Idag kommer mamma och pappa med hundarna. Skall få en dagpermis.

hej och hoppsan

sorg

Medicinen är nog överskattad. Jag mår bara sämre och sämre, när jag skall må bättre! eller? Det finns dock några personer som lättar upp stämmningen och jag fick precis en xanor och jag borde må bättre snart, eller????

Oh Gud. Hjälp.

Imorgon skall jag ha dagspermis. Mamma och pappa kommer med hundarna. Saknar min lille pojk massor.

efexor

har fått börja med efexor. Känner ingenting, bara trött och apitlös. Får en dagpermison på lördag eller söndag.

Som sagt så var mamma här igår... vi pratade länge, en timme. om allt och inget. De sa att det fanns människor som bryr sig. De som vill mig väl. svårt att ta till sig. jag är yr, äter knappt. peter sa att varje kalori som jag får i mig räknas just nu.

vi pratade om korallen. om jag skall söka dit igen eller om jag skall ha kvar stina. just nu är enda målet RESAN!!!!!!!

AVD 67

äntligen har jag fått en dator på avdelningen och slipper gå ut.

Mår piss. vill inte.

Hade långt samtal med mamma och peter igår. skriver mer sen.