perm

Hemma på perm med ångest i snudd på panik. Skall livet verkligen vara såhär?

Pappa och jag har varit i skogen en lång stund, så nu ligger de utslagna och sover. mina älsklingar!!!!<3

psyk

Det är så otroligt många ungdomar/barn/vuxna som vårdas inom psykatrin på ett eller annat sätt. Många klagar, säger att de inte får den vård som de behöver. kanske stämmer det i vissa fall, men långt ifrån alla.Jag kom i kontakt med psyk 2000.

Sedan dess har jag haft en och samma läkare i stort sätt hela tiden. Om det inte vore för dem, hade jag varit död. Jag var anti all medicin som fanns, så tillslut togs jag in på sjukhus. Nu när jag, i stort sätt symptomfri, inser jag att jag var tvungen att ha dem och jag är djupt tacksam.

så speciellt, avd 67. tack. ni räddade mitt liv!

67an

O Jesus.
Var börjar man?

I början av september slutade jag med min leponex och blir, på ren svenska, skitdålig. Jag ringde peter och bara skrek och grät. Jag var så vilsen, röster, blommor...

Senare på natten körde mobila teamet ned mig till NÄL. Läkaren tyckte att jag skulle läggas in, men det fanns ingen plats på 67an, så jag kom till 57an. Där var DOM paranoida. Vägrade att ta ut blommorna. De fattadee inte! Fick löftet att få komma upp till 67an dagen efter och när klockan var runt elva kom Peter och hämtade mig..

Allt är en dimma egentligen. Minns inte mycket. Bara att det var svårt att svälja mediciner och att äta. Jag kände den där otäcka ångesten.......... när tar det slut?

Nu är jag på perm hos mamma och pappa. går sådär.....