Ingen plats kvar

Folk frågar mig, hur jag kom ur självskadebeteendet?

Varje gång får jag förklara att det inte finns någon plats kvar i mitt liv för rakblad och tabletter. Jag får inte plats med stygn.

Jag har slagits med tigrar och jag har haft alla konstiga hudsjukdomar. Allt för att dölja sanningar. Jag minns hur mina föräldrar grät när det hade blivit "upptäckt" att jag faktiskt skar mig.

Jag tror bara att jag kan förstå hur mycket jag hatade mig själv. Hur jag vill dö, men samtidigt leva. Hur går det ihop?

Många förstår inte hur man kan göra sig illa, för att det känns bättre. Det är ungefär som att gå till tandläkaren. Det ilar och borren låter hemskt. Då nyper man sig själv i armen, för det känns bättre!

I mitt liv finns det inget rum för självskadebbeende längre. Jag vill gärna hjälpa andra i samma situation. Det är bara att skriva i gästboken eller ett mail.

*Med all min kärlek*

Jag duger som jag är

Jag duger som jag är

Äckliga, äckliga jag. Fett här och fett där. Gömma en smörgås hit eller dit spelar liksom ingen roll. Bara jag blir smal. För när jag är smal är jag lycklig. Eller?

Jag har aldrig varit lycklig. Jag kan inte tänka tillbaka och vara glad. Det har alltid varit avsky och hat gentemot mig själv: Jag blev tidigt väldigt destruktiv. Jag sov inte och jag lät rakbladen bli en del av min vardag. Det blanka kalla vassa. Allting gick ut på att dölja, när jag egentligen ville ha hjälp. Inom mig skrek jag, men orden studsade bara mot ekande revben.

Medan hjärtat grät, tvingade jag mig själv att hålla käft. HÅLLA KÄFT, för det fanns ingenting att berätta. Jag var ju inte viktig och skulle varken vara det eller bli det.

Jag minns hur fingrarna gled ned i halsen och jag gav ifrån mig hulkande ljud. Jag ville bli ren, ren från chips, glass, smör, bröd och ovispad grädde. Jag valde att aldrig äta riktig mat utan dövade hungern och sockersuget, för att inte ramla ihop, med kaloririk skit. JA, skit.

Jag levde i en sockersöt värld. En värld full av kalorier, vikt, skärsår och galet huvud. Det var svårt att reda ut mig utan jag fick bara en kurator att prata med, men vi kom aldrig ned på djupet och mina beroendetänk.

Fan ta mig! Jag hatar mig själv för alla sår på knogarna, alla spyor i håret, skärsår och GALENSKAPEN!
Jag lärde mig inse att jag duger som jag är. Kroppsligt, men jag kommer aldrig kunna visa mig i linne på sommaren eller gå till badhuset och visa bilringar. Jag duger, men ändå kan jag inte släppa taget om bulimin.

Jag duger som jag är, en bulimiker. Eller är jag Johanna, lagom, trasig och kanske inte en term i läkarspråk, men jag är nog lite galen!

Jag duger som jag är!

BISvalp

Den 27/6 blev Dexter BIS valp i Borås. Domaren älskade honom och Dexter showade till sig BIS-titeln. Toker var sjuk fredag och lördag, men kunde vara med på söndagen och fick en fyra i konkurransen.

Nu väntar jag på nästa utställning som är i Tvååker, sen Sofiero och därefter Askersund!!!