
Fy fan för alla gånger jag har skurit sönder mina armar...
Alla överdoser, ambulansturer och hytersiska försäldrar.
Alla sena kvällar på psykakuten för att sedan bäddas ned
under en landstingsfilt med rinnande tårar.
Alla gånger jag har vägrarat, alla gånger jag har kräkts på toaletten vid bibblan.
Alla gånger jag har fått vara inne för låsta dörrar för att jag är "ostabil och inte i form".
Alla xanor.
ALLT HAT.
Finns det kvar????