Infektionen sitter inte i såren på armarna, utan i såren i själen. Drömmarna var förstörda, krossade likt glas. Jag ville så gärna tro att allt skulle bli bättre, än evigt återkommande sjukhusvistelser, inlindad i blå filtar, som luktar inpyrd ångest och skräck.
Jag sitter på min ö. Jag tänker aldrig lämna den.
Livet rinner iväg. Jag orkar inte andas, lågorna slår upp emot lungorna och släcks av tårarna. Salta stigar rinner längs kinderna. Svalorna lämnar trädkronorna och ett regn av skrivna ord lämnas kvar på parkbänken. Jag slår upp ordet ”ångest” och kan inte förstå dess innebörd, men känner den i magen, i bröstet och det bränner innanför ögonlocken.
Spretiga versaler. En vers på grammatiskt fel svenska. Jag vill rätta, för jag har alltid varit den där duktiga, som kan allt, som gör allt och alltid, alltid orkar. Men nu, gör jag inte det längre.
Säga, ”antagligen inte” för det gör jag nog inte. Men den där duktiga flickan finns där i bakgrunden och gör sig påmind. Viskar att det en gång var bra, att det kan bli det igen… men just nu tror jag inte på någonting.
Jag vaknar av att kylan tränger sig innanför filten. Utanför den glänta dörren hör jag vårdare och patienter föra samtal på olika våglängder. Hon kan inte sova. Röker tre cigg på tjugo minuter och sjuksköterskan vill ha mindre besvär och föser henne i säng.Jag smyger upp. Jag får sitta en liten stund i soffan och titta på tv, fast det egentligen inte är tillåtet. Men snart får även jag tillsägelse att gå och lägga mig.Kryper ned i den hårda sängen, sluter ögonen till och från och snart är det dags för frukost och morgonmedicin.
Förr prydde ärren armarna och xanoren dövade ångesten. Nu är jag stolt över att kunna säga att jag faktiskt inte låter blodet rinna, emo-kid. Men jag vet! Jag vet hur ont det gör, då inget annat hjälper än att snitta sönder huden och torka blod, sy massa stygn. Jag vet hur hårt tabletten hamnar i en svältande mage, bara för att slippa ångesten, bara för en stund.
Jag vet hur det är att vilja komma bort. Bara att få sova, ha det svart. Men jag vet också hur det är att vakna på MAVA, jag vet hur det är att skämmas för ärren och öppna sår när man går i bikini eller linne. Jag vet. Men fan. Det går att sluta.
Skrivet med darrande händer och regn i ögonen. En berättelse som aldrig berättades. Jag ska duscha av mig tröttheten och smutsen, duscha av mig all tvekan. Och vem är det som berättat för hela jävla byn att jag har varit sjuk? Vem är det som har sagt till alla att jag är frisk nu? Jag vet, det värsta är att jag vet.Käften går i ett. Allting är så bra nu. åhh, Johanna mår jättebra men jag blev fruktansvärt illa behandlad och det kommer jag aldrig att komma över.Johanna mår jättebra och det är mig det är synd om. Johanna var jättesjuk och det var mig det var synd om då också.Varför inte stanna upp? Varför inte bromsa. Johnna är kanske inte frisk? Johanna mår kanske inte jättebra?Alla andra vet det, utom hon. eller så är hela jävla livet på låtsas, påminnelser om absenser i din hjärna.
Jag sjöng aldrig i duschen, dansade aldrig längs trottoarerna och lät aldrig någon komma nära. Jag brukade skrika om nätterna och somna med ansiktet djupt ner i sin tårdränkta kudde. Jag vet inte om jag någonsin ville leva men jag vet att min högsta önskan var att änglavingarna jag hade hängande över sängen, skulle sys fast i min ryggrad. Om det skulle vara de svarta eller vita visste jag inte då men nu efter så vet jag att jag skulle ha valt de som var lika svarta som mitt smink jag brukade täcka ögonen med. Jag brukade säga att mitt blod var svartare än självaste hatet i en seriemördare. Om jag bara hade kunnat se hur vackert allt kan vara, att solen faktiskt inte är grå och att även det trasigaste hjärtat kan lagas. Jag var ett sommarbarn i snöstorm.
Om jag bara hade insett allt det där innan det var försent!
